Intagande apa på äventyr
Publicerad 2014-07-10
Tät intrig och underhållande roman av Jacob Wegelius
Jan Lööfs primatpatent är på dekis. Redan 2008 bröt Jacob Wegelius apvallen med sin Augustpris-vinnande allålders-roman om hur gorillan Sally Jones slog följe med sjökaptenen Henry Koskela. Det var en exotisk och vindlande äventyrshistoria, kärleksfullt lånande inte bara ur Lööfs böcker utan också ur sådant som Tintin och Jules Vernes berättelser.
Lööf lär inte slita sitt obefintliga hår över intrånget, och kan tillsammans med Lotta Lotass dessutom glädja sig åt en värdig medtävlare på teknikskildringens område.
I Mördarens apa, den fristående fortsättningen på Legenden om Sally Jones, lär sig Sally bland annat att reparera dragspel, och Wegelius handlag med dragspelsmakarens fackuttryck resulterar stundom i rena poesin. Dessutom får vi en smärre utläggning om varför pappjuck (dragspel) med knappar ur smaksynpunkt är vida överlägsna sådana med pianotangenter.
Intrigen är inte sämre, tät, intensiv och med en fin gäddsnärt på slutet. Koskela, eller Chiefen som han kallas av Sally, hamnar genom en konspiration i finkan i Portugal, oskyldigt dömd för ett mord. Sally har att luska fram sanningen på egen hand, vilket naturligtvis inte är lätt för en hemlös, jagad och luspank apa utan talförmåga. Sally kan bara nicka och skaka på huvudet, men uttrycker sig väl i skrift. Den story vi får oss till lags har hon själv skrivit på sin Underwood No. 5 av 1908 års modell.
Från fadosalongerna i Alfama i 1910-talets Lissabon tar oss Mördarens apa till Alexandria, Afrikas horn och Indien. Karaktärerna avlöser varandra i ett möjligen väl högt tempo, men som tur är har Wegelius presenterat dem i förväg enligt rysk modell, med en serie portätt framställda med finkalibrig tuschpenna. Här ser vi bland andra den väna fadosångerskan Ana Molina, den koleriske instrumentmakaren Fidardo, Maharadjan av Bahpur samt inte minst skummisen Alphonse Morro. Läsningen vägleds dessutom av tecknade vinjetter, och av ordentliga kapitelrubriker av klassiskt snitt: Fartygets Minsks undergång, En spion blir värvad.
Underwooden knattrar käckt på och tråkigt har läsaren aldrig, vilket är ytterst ovanligt för en roman av det här fomatet (619 sidor).
En apa är aldrig fel, bevisar Wegelius, och som romanhjälte omger sig djuret med en intagande och säregen sorts spleen. Detta genom att per automatik befinna sig i underläge, och genom att inte snacka för mycket skit.