Bildande om abort

Ulrika Stahre

Det växer en nödvändig bok i debatten om orättvisor och preventivmedel

helskärm

SERIE Första halvan av Julia Hansens Det växer (Kolik förlag) är en pedagogisk provkarta på hur en ung kvinnas vardag kan se ut när hon högst oplanerat blir gravid. Hon lever i ständig pengaknipa, hennes pojkvän verkar snäll men lite tafatt, hennes storasyster styr upp, vännerna stöttar.

Aborten betyder också kontakt med vården och samtal Julia inte vill ha. Det är förståelse, men ändå något som skär när ”ärtan” kommer på tal. I bokens andra del blir Julia gravid igen, och här någonstans blir det intressant på riktigt. För nu slår skulden och skammen till, och nu kommer också djävulens utsända: svärföräldrarna. Med en kombination av (generationsbetingad?) extrem öppenhet kring sex och samlevnad och en traditionell syn på könen gör de Julias och pojkvännen Manuels liv mer komplicerat.

För när både aborten och ansvaret för preventivmedel faller på kvinnan, när hon förväntas förstöra sin kropp med hormonpreparat, när han kan backa ut – eller, som några unga män på en fest, rent av ta sig rätten att argumentera mot abort – då är Det växer en nödvändig bok.

Fortfarande, eller igen.

Den nya moralism som vuxit sig stark under senare år består inte bara av kristet abortmotstånd. Den består av hundratals små steg mot disciplinering av kvinnokroppen, av ökad kontroll av kvinnlig sexualitet samtidigt som preventivmedel för män blivit en icke-fråga.

Julia Hansen bygger delvis sin serie­roman på typer – feministiska systern, antifeministiska svärföräldrarna – men skapar också ett lugn genom flera karaktärer som representerar en normalitet, en stadga i vänskapens namn.

Som debattinlägg om abort och preventivmedel har boken redan väckt uppmärksamhet. Som seriealbum står den sig fint i den personliga traditionen där den också blir ett tidsdokument: över den timanställda, bostadslösa och fattiga generationen. En generation som inte kan överväga barn över huvud taget, trots tidigare generationers kamp för föräldrapenning och ­dagis.

Det som växer är inte bara det lilla fostret, det är också medvetenheten om orättvisor. Sjuttiotal, jag önskar dig inte välkommen tillbaka men du tycks vara här.