Lionel Messi – fotbollens Mozart

En liten gigant som bara tar sig ton på planen

helskärm

De riktigt stora argentinska fotbollsartisterna gråter ofta. Jag minns ett möte med Diego Maradona i Barcelona 1982. Hans Argentina hade förlorat en VM-match mot Belgien och tårarna rann nerför Dieguitos unga kinder.

I VM 2010 lekte det eleganta tyska landslaget bort Argentina och efteråt föll Lionel Messi samman; han grät otröstligt. Messis och Maradonas öden och fotbollsliv är nära sammanflätade. Maradona var oduglig argentinsk tränare 2010.

Messi är affischen medan Maradona är fanan, skriver en argentinsk författare. Messi kallas ännu ”främlingen” i sitt hemland medan kyrkor byggs för att vörda Maradonas gärningar på fotbollsplanen. Han gjorde det sönderfallande Argentina stort och mäktigt; landet blev världsmästare 1986. För Messi och hans generation har fotbolls-VM varit tider av nationell förnedring. I sommar har Messi sin kanske sista chans att bryta denna förbannelse.

Han inledde sitt fotbollsliv under ett annat bittert öde; han kunde inte växa i samma takt som andra barn. Barcelona fann den undergörande medicinen åt honom: tillväxthormon. I sin väldiga och auktoriserade Messi-biografi berättar den italienske journalisten Guillem Balague om förvandlingen av den lille fotbollsspelaren från det välordnade hemmet i Rosario.

Messi, utbildad i samma fotbollsakademi som Maradona, köptes tolv år gammal av Barça. I paketet ingick större ­delen av Messi-familjen och ett arbetskontrakt åt pappan, senare hans agent, nitiske förhandlare och slarvige skatteplanerare. I tre år körde Messi sprutan med hormon i sitt lår och till slut fungerade medicinen. Han blev fotbollsprinsen som alla ville spela med men som ingen kunde tala med.

Messi var tyst, nära nog autistisk. Den brasilianske mästerskytten Romario antyder sjukdomen asperger. Den lille ensamme pojken från Rosario uttryckte sig på fotbollsplanen, där tog han ordet med sina fenomenala dribblingar, sin acceleration, snabbhet och oräkneliga mål.

Han belönades redan i de tidiga tonåren med en årslön på fem miljoner. Ensamheten bestod; det fanns ingen nära honom förutan hans äregirige far. Så likt Mozart som drogs runt av sin far och skänkte världen vidunderlig skönhet men som förblev främmande för socialt liv.

Messi är stark på plan men utanför krymper han, berättar en av de ytterst få journalister som kunde samtala med honom. Maradona dundrade mot Vatikanen och högerextremism och han blev Castros vän. Messi förmådde inget annat än att buga en smula inför de konservativa katalanska makthavarna. Han följer inte med sin tid och han har under sitt liv bara läst två böcker: Bibeln och Maradonas memoarer – två på sitt sätt religiösa böcker.

Messi är trogen och helt hängiven sin konst: fotbollen. I boken försöker världens främste uttolkare av konstarten sammanfatta Messis storhet: Han hinner se allt som sker på plan betydligt snabbare än alla andra och hans perspektiv är bredare, mer fullständigt än hos andra spelare. Han kan se luckor som ingen annan anar och glider elegant förbi sina motståndare, dessutom i en hastighet som knappast någon når upp till.

En verkligt stor spelare kan kontrollera tre dribblingar, Messi klarar fem eller sju. Och så dunkar han mål, många fler än någon annan. Fyra år i rad utsågs han till världens bäste spelare. Tränaren Santi Solari säger något poetiskt: ”När Leo Messi har bollen öppnas en glipa, där vi får se en skymt av fotbollens innersta väsen. En resa tillbaka till spelets rötter, till den barnsliga friheten att spela bara för spelandets skull.”

Det var ungefär så författaren Hans-Jörgen Nielsen beskrev huvudpersonen i sin starka roman Fotbollsängeln.

Messi säger att han är en ”enganche”, alltså en spelare som ligger just bakom anfallaren. Han insisterar på att ha den positionen ända sedan han avlöste Ronaldinho som Barças organisatör. Den som ifrågasätter Messis utrymme, väl repeterade improvisationer, snabba diagonala löpningar och hans ibland självupptagna dribblingar blir inte långvarig i Barcelona.

Zlatan Ibrahimovic, klubbens dyraste spelare genom tiderna, försvann. Han stod i vägen för Messi. Zlatan protesterade: ta bort dvärgen. Men den store svensken fick finna sig i den förnedrande rollen som Salieri när han ställdes mot fotbollens Mozart.

Tränaren Pep Guardiola som under några år gjorde Barcelona till världens bästa lag försvann också. Han orkade inte längre ge Messi den exklusiva roll som han begärde. Guardiola hade upptäckt att det känsliga jämviktsläget i laget höll på att rubbas, rent av slås sönder. Ett lag där en enda spelare dominerar så eftertryckligt som Messi – dessutom är klubbens särklassige målgörare – kan i längden inte överleva. Så har också Barças europeiska hegemoni upplösts.

Messi är 27 år men har ändå hunnit spela professionell fotboll i femton. Hans lilla kropp börjar bli sliten, en lårmuskel bär inte riktigt längre. Han kommer ändå att fortsätta med fotbollen länge än. Det finns för honom, utanför fotbollen, ingenting med undantag för en son. Messi vill aldrig vila en match och han är trots alla år, så besatt av sitt spel att han gråter vid varje förlust. Om han någon gång lämnar sitt eget fotbollsspel väljer han att underhålla sig med fotbollsspel på Playstation.

Han lever helt instängd och rikligt belönad i den gigantiska, rika, förföriska fotbollsbubblan. När han lyssnar på rösterna utanför hör han fortfarande ”Messi, främlingen” och – han kan inte tysta missnöjet utan att bli världsmästare nu i sommar.