Ännu plågas han av barndomen

Efter 36 år går Oliver Sacks fortfarande i psykoanalys

I veckan blev den världsberömde neurologen och författaren Oliver Sacks hedersdoktor på Karolinska institutet i Stockholm.

- Det känns som en lättnad att vara i Sverige. Atmosfären i USA under Bush är så pressad. Och det blir bara värre och värre, säger han.

Oliver Sacks är en vänlig, lite blyg man med varma bruna ögon. Han är professor i neurologi vid Albert Einstein College of Medicine i New York och författare till nio böcker, som sålts i miljonupplagor, översatta till 23 språk. Mest kända är "Mannen som förväxlade sin hustru med en hatt" och "Uppvaknanden". Den sistnämnda handlade om människor som i många år lidit av sömnsjuka men som väckts med hjälp av en medicin som kallades L-dopa. Boken blev senare en Oscarsnominerad film med Robin Williams som Oliver Sacks och Robert De Niro som hans patient.

Skickades på internat

Oliver Sacks var länge tystlåten om sin barndom men i sin senaste bok "Morbror Volfram" berättar han om sin uppväxt i England och det är bitvis plågsam läsning. Bägge hans föräldrar var läkare och som sexåring skickades han till en internatskola på landsbygden. Det var under andra världskriget och man trodde att barnen skulle vara tryggare där. I stället utsattes han dagligen för misshandel av en sadistisk rektor och kände sig totalt övergiven.

- Jag såg det som ett straff för någonting jag gjort men jag visste inte vad.

Han for så illa att han började tvivla på att Gud fanns, den Gud som hans judiska familj så högt lovsjungit. För att få klarhet i hur det förhöll sig planterade han två rader med rädisor och bad Gud välsigna en av raderna för att bevisa sin existens. Tanken var att den av Gud välsignade raden skulle växa sig större och frodigare.

Men när rädisorna växte upp blev de exakt lika höga. Slutsatsen kunde bara vara en. Det fanns ingen Gud.

Än i dag lider Oliver Sacks av sviterna från sin barndom. Sen 36 år tillbaka går han två gånger i veckan i psykoanalys hos en läkare.

På egen hand lindrade han sin känsla av övergivenhet genom att intressera sig för kemi, när han återbördats till hemmet i London på 40-talet. I tioårsåldern fick han inrätta ett laboratorium i familjens trädgård och hade fria händer att experimentera, även med livsfarliga ämnen. Hans hjältar var Nobelpristagaren Marie Curie och den svenska 1700-tals-kemisten Carl Wilhelm Scheele.

- Kemiska ämnen övergav en inte, de ljög inte, de visste man var man hade ...

Under sitt Sverigebesök åkte Oliver Sacks till Köping för att lägga ned en krans på Scheeles grav.

- Det var en så vacker dag med mycket sol och starka färger. Han blev mer och mer verklig för mig. Jag kände ett sådant lugn, nästan som om vi befann oss i paradiset. Då började jag gråta. Och jag gråter väldigt sällan. Jag blev konfunderad över min reaktion och var tvungen att ringa min psykoanalytiker för att diskutera vad det kunde bero på.

En annan sak han inte missade under Stockholmsvistelsen var att gå och simma på ett badhus.

- Jag älskar att simma och gör det så ofta jag kan. Helst i sjöar. Runtom i Pennsylvania finns många men nu börjar de bli lite för kalla, 16 grader, så i januari ska jag åka till Karibien för att simma i havet. Tidigare tyckte jag mest om att crawla men sedan jag opererat axeln så har jag övergått till ryggsim.

- Min pappa var elitsimmare. Han simmade när han var över 90 och satt i rullstol. Så fort han kom i vattnet kunde han röra sig som förr. Han såg simning som ett livselixir.

Ormbunksfantast

Oliver Sacks har många passioner. En annan är ormbunkar. Han har nyligen gett ut en bok om en ormbunksexpedition till Mexiko kallad Oaxaca Journal och är medlem av amerikanska Ormbunkssällskapet.

- Min mamma älskade ormbunkar och hela vår trädgård var full av dem. Kanske är det för att de är så primitiva som jag är så fascinerad av dem. Jag har tre ormbunkar från Nya Zeeland i min våning och fyra eller fem av en annan sort.

Oliver Sacks flyttade till New York 1960 eftersom han tyckte England kändes för instängt. Han har aldrig gift sig eller skaffat barn. Men han lever omgiven av trogna vänner och kollegor. Och fortfarande tar han emot patienter.

- Jag har alltid skytt politiker, jag har inget till övers för dem och jag har aldrig röstat. Jag läser sällan dagstidningar och ser nästan aldrig på tv. Jag har levt mitt liv i den vetenskapliga världen och med mina patienter.

Fakta: Oliver Sacks

Ingalill Mosander