Ömt farväl till världen av Friederike Mayröcker
Publicerad 2014-01-10
Även den mest hårdhudade läsaren kommer att smälta av den åldrande poetens avskedskyssar
Friederike Mayröckers litteratur gör sig inte riktigt att recensera och kritisera; hennes texter bör i stället upplevas med full sinnlig hängivelse - på samma våglängd som hennes eget lidelsefulla skrivande befinner sig, bortom den språkliga ordningen.
När du läser Mayröcker, släpp taget och hoppa in i den elektriska strömmen.
Världen kommer börja gnistra.
I prosaboken Och jag ruskade en älskling (2010) skriver hon: ”Jag låter mig bäras av mitt språk som vore jag försedd med vingar och luftburen, men jag ser det inte och det måste komma av sig självt.”
Vidare talar hon om sitt skrivande som ”tankefeber”, ”hysteri” och ”verbal hallucination”. Innehållet är ointressant, det är i språket och formen kvaliteten ligger.
Mayröckers stil har beröringspunkter med det som de franska poststrukturella teoretiska feministerna på 70-talet benämnde écriture féminine, ett slags kvinnlig och feminin skrift, icke-linjär och cyklisk, och tätt sammankopplad med begreppet jouissance, som står för en excessiv njutning - på samma gång erotisk, mytisk och politisk.
”Jag lever jag skriver”, säger Mayröcker, och hennes skrift handlar om att fånga livets andning.
Den senaste diktsamlingen Om omfamningar är inte lika sprudlande livfull som hennes tidigare böcker. Mayröcker är nu nästan 90 år, och det är sent i livet. Kroppen är gammal och ensam och temperamentet tröttare och mattare:
Är redan till hälften i jorden som kabbelekan
döden är 1 ofog, 1 torrt hoprullat blad på
köksbordet plastängeln andnöden den reflekterande
tassen (gränslöst febrig aftonrodnad fullmålad med kortison) jag glider åt sidan.
Det som är starkast i diktsamlingen är den fortsatta hängivelsen till skriften, det tvingande behovet att skriva. Mayröcker kommer, precis som Marguerite Duras, att skriva ända in i döden - med sin omisskännliga glöd.
Nu är det bara minnena och den oerhörda estetiska sensibiliteten hon har kvar:
Den gången sommaren ’61 på stranden
i Cattolica (bestormad av strandfotografer ridande på en elefant
av papier maché) och blickade ut över havet medan ur Kristi 10
fingertoppar ljuset droppar havets det ständigt gröna
det ständigt blå så att tårarna strömmade.
Jag läser den här diktsamlingen som ett slags farväl till världen och allt det mayröckerska diktjaget håller kärt, vilket gestaltas i de många omfamningarna och kyssarna som delas ut. Det är så kärleksfullt och ömt att även den mest hårdhudade läsaren kommer smälta.
Mayröcker omfamnar med sin dikt oss läsare, och vi kan bara ta till oss den mäktiga känslan som driver henne genom att omfamna hennes dikt tillbaka.
