Förlorarna vet mest
Publicerad 2014-08-12
Tre nyutgåvor av tippad Nobelpristagare
I Karen Blixens Den afrikanska farmen (1937) skildras de infödda som arbetar på hennes kenyanska kaffeodling med, som jag alltid tyckt, nyfiken respekt. De vandrar runt på smala stigar i det jungfruliga landskapet, vaktar sina kor, dansar och skrattar. Blixen tar själv hand om en liten mager föräldralös gikuyupojke med bensår, Kamante, lär upp honom till en enastående kock vars vol-au-venter, majonnäser och perfekta såser imponerar på de europeiska gästerna.
När jag den här sommaren läser några romaner av Ngugi wa Thiongo, liksom Kamante gikuyu och uppväxt i samma del av Kenya där Blixens farm låg, dör ohjälpligt något av magin i Blixens ”evigt unga mästerverk” som det står på omslaget av min Trevi-pocket från 80-talet.
Gikuyu var det folkslag som i generationer bebott den afrikanska högplatån i sydöstra Kenya och betraktat det som sitt land. 1895 bestämde britterna att Kenya var deras, delade upp den bördiga jorden och sålde den billigt till européer. De infödda tvingades bli nybyggarnas rättslösa, underbetalda arbetare.
I alla sina verk bearbetar och belyser Ngugi wa Thiongo denna brutala koloniala expropriering av Kenya och hur den hastiga och djupgående omvandlingen påverkat enskilda individers liv och själar, det gamla stam- och familjesystemet och hela samhällskulturen.
Själv föddes han 1938 i en traditionell gräshydda i en liten by utanför Nairobi. Hans far hade tre fruar, 24 barn, ett antal kor och getter. Ngugi var duktig i skolan och kom tack vare stipendier och den förskjutna ensamstående moderns slit ända till universitetet i Leeds där han skrev sin första roman. Hans verk har ofta drag av historieundervisning och marxistisk upplysning och betonar utbildning som avgörande för afrikanernas kamp för frihet och självständighet.
Numera lever Ngugi wa Thiongo i USA där han är litteraturprofessor. De svarta makthavarna i hemlandet gillar inte hans frispråkiga satirer om korruptionen och den ytliga materialismen i det postkoloniala Kenya där orättvisorna mellan rika och fattiga består. De ser honom som en politisk uppviglare.
Thiongo har länge legat på listan för möjliga Nobelpristagare. Men det har varit svårt att få tag i de romaner som översatts till svenska. För några år sedan gav Norstedts på nytt ut En blomma av blod (1977) och den sena barndomsmemoaren Drömmar i krigets skugga (2010), båda mycket läsvärda och översatta av Jan Ristarp. Nu ger Modernista ut ytterligare tre nyutgåvor. Den klassiska uppväxtsagan Floden mellan bergen (1965, övers. Philippa Wiking) och den mer folkliga satiren Djävulen på korset (1980, övers. Alexander Muigai), som skrevs på toalettpapper under hans första fängelsevistelse på 70-talet.
Den tredje, Om icke vetekornet, (1967, övers. Torsten Hansson) är den bästa. En imponerande komplex berättelse om Mau Mau-rörelsen, det väpnade motståndet som på 50-talet växte fram i Kenya mot engelsmännens rasistiska styre och råa utsugning. Det kikuyudominerade upproret slogs ner, blodigt, med kollektiva bestraffningar, godtyckliga massavrättningar, tortyr. Ett helt folk tvångsförflyttades till koncentrationsläger och till taggtrådsinhägnade reservat.
Dramatiken i Om icke vetekornet utgår från och kulminerar på självständighetsdagen 1963. Karaktärerna har olika roller i det samhälleliga traumat, men som i all betydelsefull litteratur är det förlorarna som vet mest om hur det sant mänskliga överlever. En vemodig och stark berättelse om motståndskamp och nederlag, kärlek och sorg.
