Kapten Nemo - en revolutionär hämnare

Jules Vernes klassiker av klass kommer i nyutgåva

Vi måste vara många sedan den först kom 1870. Tiotusenden, ja, nu hundratusentals på olika kontinenter.

Naturligtvis präglades också jag av boken. Allt ser jag framför mig så snart volymen lagts framför mig på bordet. Malströmmen. De tre vandrande dykarna med maneter svävande över sig. Kapten Nemo själv vid sydpolen. Jag stod som tioåring upp på golvet med armarna i kors över bröstet under min svarta flagga och deklamerade så det klirrade i fönsterrutorna: ”Farväl, sol! Gå bort, du strålande stjärna. Gå till vila under detta fria hav, och låt den sex månader långa natten sänka sina skuggor över mitt nya rike.”

Det rös i mig. När? 1937 bör det ha varit. På vilket språk? Svenska kanske. Var? Ser inte riktigt, men tror det är vindsrummet på Kvicksta. Eller året efter på Long Island.

Nej, Jules Verne är med En världsomsegling under havet, som i många andra volymer, en som format unga läsare. På ett plan är min upplevelse denna gång vid åttiofem års ålder lika stark som då. Jag skulle dock vilja vara tio år igen och låta texten hugga tag i mig för första gången.

Han berättar så förbannat bra. Han beskriver varje detalj så klart att de framstår klart synliga för det inre ögat. Och trovärdiga. Han är förnuftig. Allt begripligt och förklarligt. Också det mörka. Jag går med honom och hans kamrater för att lägga den döde i den gravplats bland ko­rallerna som är deras.

Men det finns också en annan dimension i hans skrivande. En som jag nog mer än anade redan då – såg in mot – men som jag inte kunde urskilja helt tydligt förrän han själv öppnade och visade den i Den hemlighetsfulla ön.

Den starka och revolutionära demokratismen. Kapten Nemo räddar den fattige pärlfiskaren med risk för sitt eget liv: ”Indiern var en medborgare i de förtrycktas stora rike och till mitt sista andetag kommer jag själv alltid att betrakta mig som medborgare i detta land!”

Just därför är kapten Nemo med sin mäktiga undervattensfarkost Nautilus en hämnare. En hämnare i mänsklighetens tjänst. Det stora krigsskeppet närmar sig. Det skjuter kanonkulor mot honom där han står iakttagande. Jag läste och nackhåret reste sig: ”Här är jag själv både lagen och domaren. Jag representerar de förtryckta, och där borta har ni förtryckarens representant! Det är genom honom jag förlorat allt jag älskade, dyrkade, vördade: fädernesland, hustru, barn, föräldrar, allt. Allt jag hatar finns där borta! Så inte ett ord.

Jag hade känt en stöt, men en ganska lätt sådan. Jag kände hur stålrammen trängde in i något, hörde ett ljud som när något brister och slits sönder. Driven av sina mäktiga maskiner hade Nautilus trängt rakt genom fartygets hela skrov som när en segelsömmares nål går rätt genom segelduken.

Sedan sjönk det olyckliga fartyget snabbare. Mastkorgarna syntes utanför vårt fönster, fulla av människor, rårna dök upp. Krökta under tyngden av många mänskliga kroppar. Till slut var endast stormastens topp synlig. Snart försvann också den, och liken drogs ner i djupet av en väldig vattenvirvel.”

För oss tioåringar som tog det lästa på allvar var detta en stark brygd. Det förstod de vuxna inte. De trodde att det vi läste var en äventyrsberättelse för pojkar.