Skräcken för de nya medierna

Malin Krutmeijer

Hundra års moralpanik – från serier till videovåld och datorspel

helskärm

”Vi brukar slå ned folk på gatan – och vi har 45 videofilmer hemma”. Så löd rubriken när Aftonbladet den 3 december 1980 drog sitt strå till stacken i den famösa debatten om videovåldet.

De två pojkarna som kom till tals i artikeln var fjorton och femton år, och tillhörde ett gäng som blivit omskrivet tidigare. Nu kom en förklaring till deras beteende: de brukade frossa i våldsfilm på video. Tillsammans ägde gänget mellan 5 000 och 6 000 filmer varav de flesta våldsfilmer, sa pojkarna. En anmärkningsvärd mängd eftersom, påpekar historikern och filmvetaren Tommy Gustafsson i Moralpanik och lågkultur, den svenska videomarknaden bara bestod av 500–1 000 titlar vid den här tiden. Han påstår dessutom att en enda videofilm kostade 3 000 kronor att köpa, omräknat till dagens penningvärde.

Med andra ord: den vanartiga ungdomen anmälde sig som så ofta villigt till att på nyhetsplats skrävla vuxenvärlden till tårar av oro och vrede.

Den uppväxande generationen har många gånger stått i fokus för det som kallas moralpanik, i boken definierat som ”mycket starka reaktioner på vissa personer, grupper eller företeelser som uppfattas som hot mot samhällets värderingar och intressen”. Särskilt tydligt blir detta när paniken riktar sig mot nya medier, vilket är vad boken handlar om. Tommy Gustafsson analyserar förutom video­våldsdebatten också filmcensurens införande 1911 och 2000-talets kritik mot de våldsamma datorspelen. Klara Arnberg, som är ekonomihistoriker, skriver om serietidningspaniken på 50-talet.

De hämtar en analysmodell från tidigare forskning, som urskiljer olika nyckelaktörer i en typisk moralpanik. Bland dessa finns massmedierna, ”moralentreprenörer” som driver frågan, politiker och ”folkdjävlar”, vilka är de som hålls ansvariga för att ha stört ordningen.

Videovåldsdebatten har vevats rätt många gånger som ett slags skräckexempel på moralism, men den är ändå intressant. På en enda timme lyckades det berömda avsnittet av tv-programmet Studio S piska upp fullskalig panik. Det sändes den 2 december 1980 och innehöll blodiga avsnitt ur den b-films­repertoar som då dominerade videomarknaden. Tidningarna hade fått förhandsinformation, de hakade på direkt och effekten blev massiv.

Tommy Gustafsson går igenom dramaturgin i hela programmet. Roligast såhär i efterhand är att den dåvarande folkpartistiske utbildningsministern Jan-Erik Wikström i upphetsningen riktade ett bibelcitat mot videouthyrarna: ”Ve dem genom vilka förförelsen kommer. Det är bättre att en kvarnsten hängs om deras hals och de sänks i havets djup”.

Brösttonerna till trots blev det aldrig någon verklig videocensur. Filmbolagen insåg videons genomslag och kommersiella potential, och utbudet breddades. I dag finns Tobe Hoopes Motorsågsmassakern, själva symbolen för det skadliga videovåldet, i samlingarna på New Yorks moderna museum – betraktat som ett värdefullt konstverk.

Mycket går igen i de olika exemplen på moralpanik. Siktet är inställt på barns och ungas väl och ve. I regel är oron könad: tänk om flickorna blir självdestruktivt slampiga och pojkarna våldsamma! Klassdimensionen är också ofta tydlig. Oron är störst för jobbarnas barn. Arbetarklassen betraktas som mest lättpåverkad, den behöver disciplineras och skolas i ”god smak”. Vad gäller filmen så råkar jag veta att det även inom arbetarrörelsen fanns diskussioner om den verkligen var uppbygglig för arbetarna, när Folkets hus-rörelsen startade biografer redan under 1900-talets första decennier.

Vid samma tid fanns det lite högre upp i samhället en ångest över de nya klass­överskridande nöjena. På biografen satt alla sorters människor tillsammans i mörkret och exponerades för starka känslor. Det verkade väl rörigt och farligt.

Lägg till att det folket avnjöt, och fortfarande avnjuter, ofta är amerikansk masskultur. Hundra års debatter om film, video, serier och datorspel präglas, visar Gustafsson och Arnberg, av en underton där USA:s nöjesindustri ses som en kolonisatör, som tränger under den ”finare” nationella eller europeiska kulturen.

Författarnas analytiska perspektiv slår ibland över i något som liknar ironi över moralpaniken, och en fråga som tränger sig på är om det inte någon gång kan tänkas ligga något i den uppblossande oron. Tommy Gustafsson verkar inte anse det när det gäller video­vålds- och datorspelsdebatterna. Men Klara Arnberg ger faktiskt vänsterpolitikern Nils Bejerot – i sammanhanget en moralentreprenör – lite rätt när han på 50-talet pekade ut serietidningarnas klass-, ras- och könsstereotyper.

I princip samma stereotyper finns fortfarande i kulturutbudet, men att läsa serietidningar framstår i dag som närmast uppbyggligt jämfört med mycket annat som ungdomar ägnar sig åt. Och ser de en videofilm ihop betraktas det nog som bättre än att de sitter timmavis ensamma framför datorn. Det sker en sorts tillvänjning.

En del forskning har kopplat moralpanikutbrott till ekonomiska kriser, som ett symptom på samhällelig oro. Själv undrar jag om man inte också kan se moralpanik som ett slags storskalig ångestbearbetning, i alla fall ibland. Vuxna ser den uppväxande generationen bekvämt hemmastadd i världar och medier de själva inte riktigt begriper. Det är en kontrollförlust, kanske över själva framtiden.

Inget verkar dock kunna stoppa folks intresse för det nya. Varken video- eller filmtittandet, datorspelandet eller serietidningsläsandet minskade på grund av debattstormarna.