De vågar vägra barn
Publicerad 2013-11-20
Kvinnor som valt bort barn skriver i Ingens mamma
Att välja att leva sitt liv utan att få barn är fortfarande kontroversiellt. Något med barnfriheten - som ju oftast inte heter så, utan i stället barnlöshet - provocerar. Brist betonas, och ”barnfri” kallas ofta det föräldrapar som är ute och roar sig utan sina barn.
Så vi rör oss i ett fält utan egen diskurs, kan man säga. När antologin Ingens mamma nu utkommer har berättelserna om den självvalda barnfriheten börjat ta plats i medierna. Berättelser om ständiga ifrågasättanden, konstiga kommentarer och om känslan att inte vara lika mycket värd, inte riktigt vuxen. Om att vara den som alltid förväntas jobba över, aldrig får välja semester först. Den som trots dessa uppoffringar anses vara en egoist.
Texterna i Ingens mamma är ganska typiska för antologigenren som den sett ut de senaste tio-femton åren: personliga berättelser, varandra ganska lika, utan någon egentlig analys utöver av den egna situationen. Det är lite synd, men ämnet är så högintressant att antologin ändå är läsvärd.
Den förhärskande normen, att sätta barn till världen, sätter ett hårdare tryck på kvinnor, helt klart. Frågan har inte riktigt intresserat kvinnorörelsen: jag ser framför mig Grupp 8:s gruppbilder med alla barnen, och hur kampen gällde fler och bättre förskolor, krav på jämställt hemliv - där hemmet förutsätter små lite mer hjälplösa personer, barn. Kamp för fri abort, absolut, med argumentet att alla barn ska vara önskade och kvinnan ska bestämma över sin egen kropp. Men att önska inget barn, det har inte funnits.
Kanske är det heller inte en politisk fråga, men det borde det vara. En så fullständigt dominerande norm som den att det är barnen som gör familjen sipprar in på flera ställen utöver det mediala - tv-serier, filmer, reklam - från stödsystem till bostadsbyggande. Inte så att det är en räkmacka att vara förälder bara för att det sammanfaller med normen. Men det är det för att ens livsval bejakas i varje vrå av samhället.
Där finns det en del gemensamt med synen på sexualitet. Betraktat som medfött möter viljan att gänga med någon av samma kön som det egna inte någon större fördömelse. Det är ett liv utanför normen men ändå tolererat. Men hävdandet av ett fritt val möter större misstänksamhet.
En liknande röd tråd finns i Ingens mamma. Det är enklare att undvika alla frågor om barn genom att påstå att det är ofrivilligt. Den som, liksom kvinnorna i antologin, envist hävdar sin rätt att själv välja liv, får finna sig i att bli ifrågasatt.
Skillnaden är att ett fritt val pekar ut även de som valt enligt normen. Heteroliv respektive liv med barn. Är de också genomtänkta? Är de autentiska? Att leva i linje med ett normsystem är att vara privilegierad: att uppleva sitt liv som oproblematiskt och självklart.
Ingens mamma sätter fingret på själva valet, och för en kort stund utmanas slentriantänkandet kring vad en familj är och hur vi, faktiskt, kan tillvarata våra mänskliga resurser.
