Flåsig konstguide av Dan Brown

Pia Bergström

”Inferno” en hurtig spänningsroman utan språklig snits

Dan Browns nya, Inferno, har redan spritt sig över världen – också till hyllan bredvid Alvedonen och tuggummina i min lilla Konsumbutik.

Det är inte en lika fascinerande bok som Da Vinci-koden, men Brown upprepar envist sitt framgångsrecept, att låta sin hjälte Robert Langdon knäcka komplicerade koder och tolka symboler och samtidigt kämpa mot det onda, ofta i fanatikers och överstatliga maktmänniskors skepnad.

Brown har ingen språklig snits men är bra på cliffhangers. Man fastnar, men jag irriteras av att han liksom staplar fakta och alltid låter hetsiga fysiska förflyttningar, bil- och båtjakter, ta för stor plats. 

Langdon är konsthistoriker men han slipper inte gympan här heller. Det rusas, smygs, hoppas och kryps. Genom kända turiststråk, vattenvägar, piazzor, dolda dörrar och underjordiska gångar i museer, kyrkor och moskéer, i Florens, Venedig och Istanbul.

Dante och Vergilius vandrade en vecka genom helvetet men Robert Langdon och hans klipska vägvisare Sienna har bara ett dygn på sig att följa en storhetsvansinnig Danteinspirerad genetiker i spåren och förhindra spridningen av vad de tror är en ny digerdöd. Ändå hinner Langdon med andan i halsen hålla små bildande föredrag om Den gudomliga komedin och om renässansen och städernas berömda konstverk när de springer förbi.

Men det finns en allvarlig fråga under den konstguidande spänningsromanen som förstör nöjet, åtminstone för mig. Verkligheten tränger sig in och är ganska obehaglig. Och Dantes dödsrike framstår inte alls som lika skrämmande som den ”sanning” som Brown framställer som den enda och som han låter genetikforskaren bli besatt av, och lösa på sitt eget läskigt odemokratiska vis. Forskaren vill rädda världen från det han ser som en ofrånkomlig katastrof: jordens exploderande befolkningsökning. År 1900 var vi 1,6 miljarder, i dag är vi drygt 7 miljarder och kurvan pekar rakt upp.

Den grafiska bilden av ökningen, som också finns på Wikipedia, visas på sidan 124 i romanen och är egentligen mycket hemskare än Gustav Dorés eller Botticcellis illustrationer av Dantes allegoriska nedklivning bland syndarna.

Så utan att avslöja hur det går i Inferno vill jag bara påminna läsare som redan nu har tillräcklig klimatsorg, framtidsångest och andra onda aningar att det finns många forskare, till exempel professorn i internationell hälsa, Hans Rosling, som tror att om världens fattiga fortsätter att få det lite bättre kommer befolkningstillväxten att stanna av och gå ner av sig själv.