Skojiga nojor om medelåldern

Ulrika Stahre

Ny seriebok spetsar till samtidens skruvade krav

helskärm

SERIEBOK I höstas lade Dagens Nyheter ner sin seriesida. Kritiken kom omedelbart, och fortfarande är tomrummet stort. Men Martin Kellermans Rocky håller bygget uppe med den äran, och det gör faktiskt också Medelålders plus, den stillsamma ordskojande skildringen av pensionärslivet.

Sven-Bertil Bärnarp lyckas placera sina gamlingar mitt i en samtid av skruvade krav. Det är ohängda barn, krävande barnbarn, stilla blomvattning, odrägliga bekanta och ett åldrande som pågår, inte bara i mellanrummen utan uttalat, problematiserat.

Som samtidssatir arbetar Medelålders plus kanske inte med de största kanonerna men det gör inte så mycket eftersom den förmodligen största samtidsångesten av dem alla är i fokus: ålder och död. Nyligen har det fjärde albumet utkommit (Egmont Kärnan) vilket tyder på att marknaden för åldersnojor och främlingskap i samtiden är stor, kanske rent av växande. Ålders­trappan sägs ha planat ut, vi kan förväntas befinna oss på krönet av vår levnads bana många fler år innan krämporna sätter in. Medelålders plus kommer alltid att kunna ligga steget före, i brytpunkten mellan golfspelande pigga pensionärer och skräckvisionerna hos Carema och Attendo.