Han säger allt om unga i småstaden
Publicerad 2014-03-10
Stefan Lindberg skriver vass dialog om luttrade tjejer i glesbygd
De är 22, de kommer inte i väg, vet inte vad de vill, vet inte vart de skulle flytta.
Malin, berättarjaget i Stefan Lindbergs nya roman Du vet väl om att du är värdefull, jobbar extra i kassan på Ica Maxi. Hon kan inte lämna sin mamma som är sjukskriven från Landstingstvätten och ligger på soffan hela dagarna och ser på naturfilmer om giftgrodor och galna elefanter.
Madde är fulast i mun men klamrar sig fast i stora släktens trygghet; billackerarpappan som alltid hämtar upp henne, mamman och mostrarna och kusinerna som väntar på att hon ska träffa en kille, bli med barn och skaffa hus som de.
Tanya äter för mycket och har depressiva perioder, hon vill bli datalog men vågar inte försöka. Hon är ihop med Åke så länge, han är snäll och lite äldre och troende och skjutsar gärna runt hennes tjejkompisar också när de vill ”studera meningslösheten” på Klädesholmen, på Bilmässan i Jönköping eller i baren på Scandic. De tre som ”blivit kvar” hatar småstan och alla idioter som bor där. Deras språk är vässat lakoniskt, komprimerat som svartpolerade men ändå roliga teaterrepliker. Som man vill citera i långa rader för att de säger så mycket om läget, om tidsandan, om livet som ung, redan luttrad, förväntanslös underklasstjej.
Men Du vet väl om att du är värdefull är en replik som jag inte hittar nånstans i romanen. Ingen säger sånt till Malin, Madde och Tanya.
Romanen är Stefan Lindbergs andra. Han har också skrivit två originella och begåvade novellsamlingar. Redan i den första, Tusen nålar (1999) visade han den där märkliga förmågan att låta talspråk och sånt som folk säger vara både tidsbunden sociolekt och koder för så mycket mer, svårare och större som inte går att gripa med normalspråktång. Inte förvånande har han också skrivit mycket dramatik och översatt många teaterpjäser, särskilt för barn och unga.
Först är jag skeptisk till det jag och den ”inre röst” denna medelålders manliga författare ger 22-åriga Malin. Så hård, så genomskådande redan. Så moget ömsint mot sin udda aspbergerkompis Mårten, besatt av forntida krig, folkmord och fiske. Så femme fatale-coolt sexuellt offensiv mot sin chef, nästan 50-årige Claes Dükler, familjefar, Ica-visionär och Lionspamp som blir kär på riktigt och störtar ner i en total livskris.
Men vitsen är nog inte att det ska vara ”realistiskt” - snarare är berättelsens verklighet förstärkt och sådär ”osannolik” som bara livet kan vara - absurt, dråpligt och outgrundligt. Och jag börjar gilla figuren Malin väldigt mycket.
Hennes röst blir sanningens röst, hon är den som ser småstadsvärderingarna med sina klara hat-ögon. Hur de får hennes mamma att känna sig värdelös för att hon inte kan jobba med sin värk. Hur Düklers estniska fru bara är ”en trasig kärring” om hon inte fortsätter vara fru till stadens Ica-ägare, med vit villa på höjden, segelbåt och suv.
Det är såklart mycket mer komplicerat än så, romanen vecklar ut en riktig härva av tragikomiska omständigheter som hindrar Malin, Madde och Tanya och Mårten att börja leva sina egna liv.
Historier om unga människor har en tendens att sluta i något gottköpsaktigt utopiskt. Men Stefan Lindberg trixar inte någonstans undan livets hopplöshet och meningslöshet utan lyckas skriva in ett ja också till den sidan av existensen. Det är ovanligt och imponerande. Hans gestalter kanske inte kan kallas representativa men alla, även Dükler, har något som är svårt att lämna och glömma.
