Hjärtnupenhet som förstenar

Pia Bergström

Elisabeth Hjort skriver vackert om hatet som smärthantering

helskärm

Under kriget i Kosovo blir en romsk flicka gravid med fel kille. Han blir ihjälslagen, hon flyr och överlever i Europa genom att prostituera sig och tigga på gatan.

I Sverige kan sonen börja skolan. På uppropet stirrar en av mammorna, Elsiie, vilt och hatiskt på henne över klassrummet.

De två mammorna lär inte känna varann. Ingen av dem kommer heller att ta en fika med den ångestplågade och deprimerade före detta KFOR-soldaten Sandlund, vars dagar går åt till fysisk träning och fåfäng väntan på en ny kommendering. Men i Elisabeth Hjorts andra roman Vid himlens början läggs just de här tre fiktiva personernas livshistorier intill varandra, flätas ihop och verkar på detta konstgjorda sätt faktiskt ha något att säga varandra.

Romanen är mycket vackert skriven. Med ett poetiskt, sökande, noggrant och känsligt språk besvärjer Hjorth lidandet och eländet i en samtida värld där alltför få ser himlen om hörnet.

Romska Marina skildras inte överraskande som en osjälviskt kämpande ung mor, ett offer för krig och våldsamma kriminella män. Och Elsiie som en ”fräsande blond”, neurotisk medelklasskvinna som verkar ha vinglat ut ur Hollywoodfruar snarare än vara den författare som Hjorth låter henne intala sig att hon är, alltmer alkoholiserad och moraliskt upplöst, dessutom skamligt försörjd av sin äldre och akademiskt etablerade make.

Soldaten är såklart en man som älskar disciplin, lydnad och manligt mod och som hatar svaghet, mjukhet och uppgiven kvinnlighet. Han har möjligen en hårt kontrollerad homosexuell böjelse och en mycket skamfylld lust till taniga sexsäljande baltiska flickebarn, men finner sin egen pubertetsyppiga tonårsdotter enbart motbjudande. Hans mamma, som han inte heller tål, har övertagit hans del av vårdnaden sen skilsmässan och matar av ren kärlek barnbarnet med billiga kakor, tröstgodis, och chips.

Stereotyper, visst. Men när privilegierade konstnärer utgjuter sin solidaritet och medlidande med dem som fötts under andra och kallare stjärnor så blir det gärna så. Att ge en papperslös kvinna som Marina litterär ”röst” kanske ändå kan ge någon läsare ökad förståelse för flyktingar.

Men jag kan inte hjälpa att jag liksom förstenas inuti när medkänslans språk blir till ett slags lyrisk hjärtnupenhet, ett vojande och vurmande och nästan dyrkan av lidandet, särskilt då det kvinnliga mariamagdalenalidandet.

Men om Marinas och Sandlunds helveten är så typiska att de är blanknötta, känns Elsiies farligare, närmre min egen källarvarelse. Här tränger Hjorth djupt in i en figur som hon vet nåt om, men vars ”ondska” är en gåta, precis som hon gjorde i Hängivelsen där hon skrev in sig i en ung kvinna som påminde om ”barnflickan” i Knutby.

Elsiie får ett dödfött barn och fastnar i sin egen olycka, i självmedlidandet och om inte-fantasierna.

Hatet som smärthantering. Ett intressant spår.