När livet skruvas ner till minimum
Publicerad 2014-07-28
Kärlek mellan självhatande kvinnor i Linn Bursells debutroman
Sara är 23 och Ester är nästan 100, men ingen av dem förväntar sig så mycket mer av livet. Att en mycket ensam och argsint gammal Östermalmsdam, som knappt orkar klä på sig själv eller gå runt kvarteret, inte har så mycket tro och framtidshopp kvar är ju inte så konstigt. Men att Sara, hennes cyniska och buttra unga hemvårdare redan har stängt ner sina behov till något slags överlevnadsminimum är sorgligare. I hennes fall ett jobb vilketsomhelst, en ytterdörr att stänga bakom sig, en ensam fylla på puben och ibland någon villig varm vilkensomhelstkropp att ligga med.
Linn Bursells debutroman Allt som är tar en förvisso med in i en ganska mörk grundstämning. Men i mötet mellan de här två livsbesvikna, självhatande och vasstungade kvinnorna kan det blixtra och fräsa och lysa till. De ser in i varann och blottar sig, utan att egentligen vilja det. Ester provocerar, slåss, vägrar äta. Sara stjäl samvetslöst hennes dammiga rubinring, pengar, hotar att lämna henne. Men hon blir kvar. Gränserna mellan yrkesrollen och allt det där som är att vara människa blir diffusa. De röker tigande tillsammans på Esters cigaretter, ibland nätterna igenom.
Är det kärlek? Jag tror det. Något som gör det mörka mer uthärdligt i alla fall. Även i mörkret kan man ju må riktigt bra, en stund. Dela tomheten och de jämna plågorna.
Linn Bursell håller sig till realismen utan att försköna, men förenklar eller vulgariserar inte heller. Historien om Ester och Sara hade kunnat bli större, deras bakgrunder fyllas ut och deras respektive oförmåga att styra sina liv mot större glädje och tillfredsställelse kunde kanske då ”förklarats” enligt någon rådande politisk ideologi eller psykologisk teori.
Men det är ju inte säkert att det blivit en sannare berättelse för det. Jag finner mycket i den här romanen att fundera på, både angående hur man ska leva och hur man ska dö.
