Vi behöver Lundell

Åsa Linderborg

Visenterna en folklig ilska mot ett land man inte längre känner igen

helskärm

Ulf Lundell sätter alltid roliga namn på sina huvudpersoner och i föreliggande roman, Visenterna, heter han Frank Kornfeldt.

Denne sextiotreåriga författare har lämnat Stockholm för Skåne. Han är också själv lämnad, av Eréne, för det myckna vinets skull. Han lyssnar på Iggy, Young, Dylan, Taube och – häpp!  – Lundell. Han har vuxna barn som han inte ordar om. Han funderar mer över ålderdomen; planerar sitt livs kanske sista sängköp, mäter blodtrycket, noterar namnsdagar, skriver testamente.

Men framför allt läser han tidningarna, lyssnar på radio, tittar på tv. Noga.

Visenterna är inte mycket till roman för den som söker handling och gestaltning. Boken utspelar sig i en författares huvud, är ett slags dagbok över sakernas tillstånd. Frank Kornfeldt är förbannad, så in i helvete. På alliansen, Syrien, sossarna, Miljöpartiet, Beyoncé, Filippa Reinfeldt, privatiseringarna, Bildt, kommunismen, dvärgbandmasken, kungahuset, USA, Putin, Thatcher, jihadisterna, Ibrahim Baylan, P1, Jimmie Åkesson, klassamhället, Lundin Oil, Stockholm, tajta jeans, Melodifestivalen, nationaldagen, romregistret, nyliberalismen, Patti Smiths minkpäls … även Ulf Lundell får sig en känga.

Argast är han på Jan Björklund och Annie Lööf: ”… det är samma mundiarré som går in och ut och man vill rösta på Döden, eftersom den åtminstone är verklig”.

Han kommenterar de självmedaljerade kulturjournalisterna, nåt som för övrigt blir allt vanligare. Lars Norén, Björn Ranelid, Ernst Brunner har alla brutit med den förljugna konvenansen, och varför skulle de inte få göra det?

Tema Kvinnan finns här givetvis, men inte heller denna gång kommer Lundell nån vart. Tidigare flydde hans romanfigurer och sångtextsjag sig själva – de ville ut på vägarna, bort nånstans, vart som helst  – men nu flyr de Sverige, politiken, journalistiken, den idiotiska offentligheten: Hur står de ut med sej själva? Hur står VI ut?

Det är en bra fråga.

Frank Kornfeldt ger sig i kast med fem böcker i veckan. Kommentarerna kring det lästa är träffsäkra, roliga, avslöjande. Jag har alltid önskat att Lundell klev fram som den litteraturkritiker han innerst inne är.

Kornfeldt skriver av också. Långa artiklar från Aftonbladet Kultur och Expressen hamnar uppskattande i dagboken som sen via Ulf Lundell landar hos en redaktör på Wahlström & Widstrand, som av slapphet eller med berått mod trycker artiklarna rakt av. Lundell har kanske inget ansvar för sina romanfigurer – just i dag tillåter jag mig att ha den litteratursynen – men ett förlag har ansvar att följa upphovsrätten.

Frank Kornfeldt åker till Stockholm för att sälja in sina memoarer. Det önskar man att Ulf Lundell också ville göra, efter 22 titlar där huvudpersonerna blir allt mer lik honom själv. Till ramverket i alla fall, resten vet vi egentligen inte mycket om, trots alla intervjuer.

Jag odlar en ”antilitterär stil”, skriver Kornfeldt när han funderar över sitt eget författarskap. Det kan man nog säga att Lundell också gör, mer och mer, men jag gillar det. Han öser på. Visenterna är en samtidsakt över en kollektiv, folklig ilska, vanmakt, förvirring och förtvivlan över ett land och en värld som man inte längre känner igen. Man kan nog gå in i nästan vilket huvud som helst och hitta samma tankesplitter.

Mitt i raseriet ser Kornfeldt en sädesärla och med den meningen med livet. För att stå ut, säger han, måste man skaffa sig en privat fristad i nuet. Större visioner än så erbjuder inte vår tid för den som är i opposition. Det är så sorgligt uppgivet, men också uttryck för en helt begriplig självbevarelsedrift.

Jag vill veta vad som händer sen. En bok om Frank Kornfeldt varje valår vore mer ett politiskt än litterärt experiment, men ungefär vad vi behöver.