Så blev geniet i skogen en fiolkung

Pia Bergström

Roman om ”Lomjansguten” ett säreget porträtt av spelmannen - och Bob Dylan

”Lomjansguten” (1816-1875) var en legendarisk spelman från Värmlands finnskog. Om honom har Lars Andersson skrivit en berättelse som inte alls liknar de senaste mycket jordiska romanerna om byn Hedås vid Klarälven; Ljus från ingenstans och De levandes land. Lomjansguten är svävande och drömsk. Men den fängslar och rymmer många skikt och sätter in hans livsöde i tiden och geografin.

”Lomjansguten” hette egentligen Per Jönsson Lumianien och sågs redan som barn hantera fiolen på torptaket i Gräsmark. Hans mästare var en annan local, en ibland halvtokig spelmansvirtuos kallad ”Metbäcken” som i sin tur sades vara lärd av näcken själv. Såna rykten sa också att tillgången till musikens trollmakt innebar både utvaldhet och fördömelse.

”Lomjansguten” blev eftersökt vid bondbröllop och vägdanser, herrgårdar och bruk. Han vägrade ta över torparrendet, sökte sig till Norge och uppmuntrades där av den världskände violinisten Ole Bull att lära sig noter. Snart spelade han andrefiol i Christianiateaterns kapell.

Men han tröttnade på tragglandet i orkesterdiket. Det improviserande spelmansmusicerandet drog mer. Och festandet och samspelandet med likar på danserna som på stora bybröllop kunde pågå i dagar och nätter, där de bästa spelmännen ropades fram gång på gång tills de stöp av utmattning i gryningen.

Per Jönsson Lumianien kunde inte behålla pengar, arbetade långa tider som timmerhuggare och flottare, söp och slog sin fru. Lars Andersson beskriver honom som en konstnärstyp och flyktbenägen drömmare som inte riktigt befinner sig i det praktiska och reella utan lika ofta i den Kalevalabesläktade finska mytvärld hans barnsjäl formades av. Folk tar djurhamn, de döda gnäller i vridna träd och häxor måste blidkas.

Man får följa honom på hemväg från sin sista arbetsresa i Norrland, skakig och döende i lungsot då livet passerar i febersyner.

Det är en kortroman som nog hade kunnat bli större. Men trots sina riskabla kliv över år och sammanhang fångar den egenarten hos denne spelman och den finska folkkultur som då ännu var levande i de otillgängliga skogsbevuxna trakter i mellersta Sverige som svedjebrukande finnar befolkade på 1600-talet. Det sista finskspråkiga området var just nordvästra Värmland där Lomjanstorpet låg.

Och själva musiken? Jag letar på Spotify, inte bästa stället, bara någon enstaka vals eller polska efter ”Lomjansguten”. Tamare än de efter hälsingska ”Hultkläppen”.

Daidalos ger samtidigt ut Uppenbarelser, en samlingsvolym av Lars Anderssons publicerade och opublicerade ”Skriverier och porträtt”.

Här finns läsvärda texter om Lars Ahlin, Tage Aurell, Knut Hamsun och Kjell Johansson. Om judendomens Messias och katolicismens. Om vishnuitiska bhaktipoeter, om Harry Martinsons Gondwana och en (polemisk och uppriven), om Jan Myrdals Röd stjärna över Gondwana från 2011. Indien har i många år varit Anderssons parallella hemland. Och han finner Myrdals folkkrigsretorik smärtsamt förenklad.

Det publicerade är överlag bättre och en del kollegiala ”vänporträtt” kunde nog ha stannat i hårddisken. Men ett ogarderat personligt anförande om ”Tro och vetande, i synnerhet medvetande”, hållet vid ett seminarium anordnat av dominikanerna i Lund hade jag verkligen önskat varit längre.

De jag faktiskt uppskattar mest är de ”lättare” texterna, som den om Bob Dylans ihärdigt gycklande svärta och understreckaren om den orubblige vispoeten Dan Berglund. Och den sanna berättelsen om hur en 21-årig Göran Tunström kommer till den grekiska ön Hydra 1958, och under 60-talets vistelser blir god vän med bohemerna på ön, bland andra norska Marianne Ihlen och den då okände poeten Leonard Cohen. Deras lilla hus ägs numera av Suzanne från Miami.

Inget givet tema håller ihop de här vitt skilda ”uppenbarelserna”, möjligen hur märklig och oförklarad världen ändå är.