Myten om den lata och tröga greken
Uppdaterad 2014-02-14 | Publicerad 2013-08-27
Petter Larsson om Kajsa Ekis Ekmans reportagebok
Du förstår, vi är inte ett konkurrenskraftigt folk. De flesta människor i det här landet har ingen hjärna, de kan inte tänka … Det är bra att folk får lida lite, så att de vaknar … Hela politiken är fjollig numera … Du skulle ha varit med i början av åttiotalet när vi bankade skiten ur kommunisterna.”
Mannen som talar är vd i byggbranschen och sitter i styrelsen för en av näringslivets intresseorganisationer. Folket han talar om är hans eget, det grekiska. Kulturjournalisten Kajsa Ekis Ekman låter honom lugnt hänga sig själv, och det dröjer inte länge innan han berättar att han varit medlem av Epen, en organisation som stod nära militärjuntan 1967-74.
Det är sådana interiörer som gör Ekis Ekmans reportagebok om den grekiska krisen till en sträckläsningsbok.
Hon använder det mediala och politiska struntpratet om grekerna som latmaskar som trampolin. I själva verket arbetar grekerna längre både räknat per vecka och per år än genomsnittseuropéen. Och de går i pension något senare. Inte ens med de mest uppblåsta beräkningar kommer den grekiska offentliga sektorn - som påstås kosta så mycket och anställa så många lata byråkrater - i närheten av den svenska. Det enda som sticker ut är egentligen den överdimensionerade försvarsmakten, Europas dyraste, beväpnad med tyska exportvapen.
På köpet begraver Ekis Ekman en del vandringssägner. Skrönan om att grekerna får bonus för att tvätta händerna på jobbet härstammar till exempel från ett hälsoprojekt i avlägsna byar utan vattentoaletter på 80-talet.
Visst finns problem med klientelism, korruption och skatteflykt, men Ekis Ekman förklarar i huvudsak krisen med hur finanskapitalismen och EMU fungerar. I botten ligger det problem Henry Ford en gång löste genom att betala sina anställda så de kunde köpa hans bilar. Dagens vinstjagande kapitalism förmår inte skapa tillräcklig efterfrågan. När pengarna samlas på toppen - eller i vissa länder - räcker köpkraften inte till. Lösningen är att omvandla löntagare till låntagare. Bilen kan fortfarande köpas - men med bankens pengar.
Ovanpå detta grundproblem kommer obalanserna inom EMU-området som tillsammans med stagnerande tyska reallöner skapat en exportmaskin av guds nåde i Tyskland. Samtidigt har Sydeuropas länder kunnat låna billigt och importera- just det - tyska varor. När sedan den amerikanska bolånekrisen sprider sig till Europas banker och räntorna stiger förvandlas Grekland snabbt till en Trojkastyrd koloni. Och för varje ”nödlån” - som i praktiken studsar tillbaka till tyska och franska banker - sjunker nu landet allt djupare ner i arbetslöshet och depression.
Medan folket demonstrerar, ockuperar, generalstrejkar och allt mer förtvivlat söker sig till partier som inte är komprometterade av krispolitiken: vänsterradikala Syriza och nazistiska Gyllene Gryning. På så vis är Grekland också en extrapolering av tendenserna i Europa i dag: åtstramningar och privatiseringar oavsett om mittenhögern eller mittenvänstern styr - och en ytterhöger som går fram. Och kanske en glimt av vår framtid.
Mina invändningar gäller detaljer. Som när Ekis Ekman i samband med att premiärminister Papademos tillsätts i november 2011 påstår att ”inte en enda svensk dagstidning kommenterar det faktum att folkstyret är satt på undantag i Italien och Grekland”, trots att åtminstone Sydsvenskan (14 nov) och Dala-Demokraten (19 nov) hade djupt kritiska synpunkter. Och kanske övervärderar hon bankräddningarnas betydelse för statsskuldkrisen, på bekostnad av de djupa hål i skatteflödet som den exploderande arbetslösheten grävt.
Men sådant glömmer man snabbt, när människorna kommer in på scen. Ekis Ekman har pendlat mellan Stockholm och vännerna i Aten i flera år. Varje gång landar hon i den värsta av tider och den bästa av tider, för att parafrasera Dickens. Nazisterna misshandlar folk på gatorna, polisen hjälper till, arbetslös- heten stiger månad för månad, de som kan emigrerar. Men samtidigt: nätverken som byggs, eller aktiveras. Släkten som skickar mat från landet, folk som bjuder varandra på vad de har, arbetarna på Bio Me som tar över sin fabrik och driver den vidare.
Visst är boken en politisk inlaga, skam vore väl annars. Men ännu mer en rapport från den punkt där makroekonomin slår in i vardagsrummen. Så här är det, så här känns det, så här säger folk. Kajsa Ekis Ekman berättar om att få tårgas innanför gasmasken. Om hyresvärden som kan tänka sig att vänta med hyran. Hur den arbetslöse dataingenjören Antonis dras allt djupare ner i islamofobin. Och om hur läraren Fotini strejkar och omplaceras på arkivet, medan den avpolletterade premiärministern George Papandreuo - han med folkomröstningen - påstår att han vill dra sig tillbaka till en ö och spela gitarr.
Man kanske inte vet så mycket mer om den grekiska krisen efter läsningen. Men man förstår den mycket bättre.