Den enda som Virginia Woolf var avundsjuk på

Pia Bergström

Katherine Mansfields korta berättelser öppna och samtidigt svidande

Ett vilt och ödsligt bergslandskap, en mentalsjukhusvärld på 40-talet, rasande, trängda maorier i storstadsghetton. Mina bilder av Nya Zeeland är fiktiva men färgstarka. De kommer från Janet Frames romaner, från Jane Campions storslagna ”viktorianska” film Pianot och från Lee Tamahoris moderna släktdrama Krigarens själ. Och inte minst från Campions country noir-serie Top of the Lake som visas i SVT1.

Den förfinade Katherine Mansfield (1888-1923), den kanske främsta novellförfattaren i den litterära modernismen, växte upp i ett helt annat Nya Zeeland. Fadern var en framgångsrik affärsman i den dåvarande brittiska kolonin och lät bygga ett stort hus vid Wellingtons hamn­inlopp. Husets trädgård gränsade på ena sidan mot en gyttrig kåkstad där de allra fattigaste bodde.

Titelnovellen Trädgårdsfesten i ­ellerströms utgåva av Mansfield­noveller, fångar både familjens inre liv, tiden och världen utanför. Både festens idylliska och småfåniga överdåd och en av rikemansdöttrarnas känslor när hon skickas iväg med de överblivna bakelserna till ett hus på andra sidan staketet där fem små barn just mist sin far och den unga behärskade änkan bjuder in henne att se liket på köksbordet.

Novellerna är inte många, men utsökta. Lars-Håkan Svensson har gjort urvalet och skrivit förordet.

Mansfield levde som vuxen i England och umgicks med bland andra Virginia Woolf som en gång sa att Mansfield var den enda författare hon var avundsjuk på. Och det förstår man, bara av de här korta berättelserna, flimrande utanför tidens stängsel, öppna och svidande samtidigt.

helskärm