Mördande rå stämning

Ulrika Stahre

Blodig håla i södra Mellanvästern platsen för Gillian Flynns debutdeckare

helskärm

När amerikanska Gillian Flynn är som hetast – alla tycks läsa Gone Girl, och snart kommer filmen – passar Modernista på att ge ut hennes debutbok Vassa föremål, från 2007. Att segla på ett ökat intresse för en författare, så länge verket håller, är ju förstås helt rätt. Och Vassa föremål är omisskännligt Flynnsk.

Här finns ambivalensen till landsorten och småstaden, här finns kroppens otillräcklighet och påtvingande ensamhet (så bekant från huvudkaraktären i Mörka platser). Här finns framför allt en hallucinatoriskt uppbruten realism, på grund av huvudpersonens lite för stora alkohol- och drog­intag.

Det är alltså en författarvalp som skildrar den lite mellanlyckade journalisten Camille Preaker, verksam på en snart nedlagd tidning i Chicago (mediekrisen sysselsatte Flynn även i Gone Girl) och bördig från en liten håla i Missouris ”klack”, alldeles intill Tennessee. Dit tvingas hon tillbaka för att undersöka och skriva om två försvunna flickor, den ena redan funnen död.

Titelns vassa föremål syftar inte på själva mordhistorien - den är också underordnad och fungerar som en katalysator snarare än att vara berättelsens huvudnummer - utan på Camilles självskadebeteende. Visst är hon rätt kantigt beskriven, men ändå en karaktär att följa med motvillig identifikation. Hennes kropp är full av skurna ord, hennes hud skriker efter vassa knivar när hon blir stressad. Vilket hon blir i den soppa som är diaboliska flickmord, en mor med anknytningsproblem, en tonårig lillasyster med härskarbehov.

Den lilla staden Wind Gap är som ett Twin Peaks, en låtsasplats där alla känner alla, där hemmafruarna är alkoholiserade sedan länge, den unga generationen med småbarn på god väg åt samma håll. Där klassklyftorna är så inarbetade i det sociala umgänget att ingen rör sig åt något håll. Familjerna följs åt, den ena tjänstefolk åt den andra.

I Wind Gap är den stora industrin grisuppfödning. Stanken av blod och död ligger och fläckar sidorna och stämningen är i grunden befriande rå. Så rå att själva kriminalstoryn nästan försvinner.