Portvinstå så sjukt orättvist
Uppdaterad 2018-08-28 | Publicerad 2014-11-24
Sverker Sörlin visar att gikt drabbar godtyckligt
Sverker Sörlin lider av gikt – och tro mig, det är ett lidande. Jag har själv haft vad som förmodligen var en giktattack och smärtan var obeskrivlig, invalidiserande. Precis som Sörlin är jag en otippad giktpatient – ännu mer otippad än han faktiskt: jag är kvinna, har inte ätit vare sig kött eller fisk på årtionden och dricker max ett par öl eller glas vin i veckan.
Jag borde inte ha de förhöjda urinsyravärden som orsakar gikt. Den typiska patienten är en överviktig man med hög kött- och alkoholkonsumtion. Som läkaren jag gick till sa, med ett medkännande leende: ”livet är inte alltid rättvist”.
Det tycker inte Sörlin heller att det är. Han är en normalviktig, milt sagt idog motionär med hyggligt sunda matvanor. I Rädslan för svaghet skriver han om sitt liv och sin gikt, och hur den svär mot hans självbild. Framför allt tecknar han en sorts löslig, associativ giktens idéhistoria.
Det är en väldigt verserad bok. Å ena sidan betyder det att den på ett påläst och resonerande sätt porlar på, å andra sidan att den är lite temperamentsfattig och emellanåt aningen oengagerande. Tonen är sval, också i de mer personliga inslagen. För mig, som är genuint intresserad av gikt och sjukdomars existentiella och idémässiga dimensioner i allmänhet, blir också karaktären av ”tankebok” ibland frustrerande. Resonemangen vindlar. Teman introduceras, släpps och återkommer nyckfullt en bra bit fram i texten, i stället för att samlas och redas ut.
Inte desto mindre framträder efterhand en bild av gikt som väcker funderingar kring vår generella syn på sjukdom och hälsa.
Gikt förknippas med överklassig överkonsumtion av sprit och fet mat och betraktas i praktiken som självförvållat och obotligt. ”Giktens ansikte”, skriver Sörlin, är ”en pussig, rödbrusig brittisk lords”. Sjukdomen drabbar lokalt, oftast i stortåleden som svullnar och ömmar. Vem vill vara en måttlös gubbe som lipar över sin illröda portvinstå? Sörlin letar efter motbilder, och finner en koppling till genialitet som förstås visar sig vara både gammaldags och färgad av fåfänga.
Till slut måste författaren acceptera att sjukdomen drabbar godtyckligt och att inget han gör (slutar periodvis med kött, motionerar, går ner i vikt, håller igen rejält med alkoholen) verkar ha någon effekt mot anfallen. Det är inte så enkelt som att ”den som lever rätt blir inte sjuk” – annars en seglivad föreställning i denna individualismens kultur. Det är en viktig insikt, och Sörlins bok gör det enklare att stå ut med den tanken.