Nyckeln till frihet

Ulrika Stahre

Ulrika Stahre om en gedigen och läsvärd biografi

helskärm

I gymnasiet skrev jag en gång, av eget intresse, en mindre uppsats om Ellen Key. Jag minns fortfarande besvikelsen när jag läste henne, hon var ju inte ett dugg feministisk, i stället tröttsamt dramatisk och med larviga idéer om könens olikheter. Särartsfeminist och biologisk determinist, minns jag att jag drämde till med på slutet. Jag kan gå med på att jag var något orättvis.

Men Ellen Key har länge befunnit sig i radioskugga – kanske beroende på att den svenska intellektuella scenen inte riktigt tog henne till sitt hjärta (därtill tycks hon ha varit alldeles för egensinnigt tänkande). Det är utan tvekan en ironi att en idébiografi över författaren, föreläsaren och debattören Ellen Key landar på bokhandelsdiskarna just detta, långa, Strindbergsår. Hånad blev hon av många, men just Strindbergs förakt är det jag har svårast att förstå.

De borde ha gillat varandra. Den vänsterliberala kulturradikalen Key såg friare på sexualiteten än vad kvinnorörelsen i allmänhet gjorde, hon upprördes av sociala orättvisor, arbetade folkbildande på Stockholms arbetareinstitut och försökte få till stånd möten över klassgränserna. Man skulle tro att hennes finare bakgrund borde vara förlåten, men det blev den nog i vissa kretsar aldrig. Kritiken och satiren riktad mot Ellen Key (”Hanna Paj” i Svarta fanor) var den historiska motsvarigheten till det fortfarande så utbredda föraktet för en förfinad kulturelit av kvinnligt kön.

Ronny Ambjörnsson disputerade 1974 på en avhandling om Ellen Key, och nu har han ett helt yrkesliv senare återkommit, med en dryga femhundra sidors genom­gång av den unga Ellen Keys liv och leverne, den äldre Keys intellektuella framgångar.

Biografier är populära, troligen för att både historia och samtid lättare förstås genom en individ än genom de breda, polyfona, berättelserna. Denna biografi är idéhistorisk, den behandlar Keys tankar och skrivande i relation till samtidens och redogör för hennes förebilder. Hon kunde sin Darwin, sin Goethe, sin Björnson, sin Nietzsche, sin Herbert Spencer och sin Rousseau. Under de sista åren också sin Rudolf Steiner.

Att läsa Ellen Key. En europeisk intellektuell är förstås att lära känna idétrådarna som haft bäring ända in i vår tid – Barnets århundrade, hennes mest kända bok, förespråkar en pedagogik som blev mer allmän framåt 1970-80-talen, den funktionella design och vardagsvara Key skrev om gjorde senare ett segertåg – men det är också att fundera på varför biografier så ofta följer den linje Ambjörnsson valt.

Ur Keys livshistoria är det de formativa åren som skildras, när hon väl nått fyrtio­strecket är det som om hon försvinner, lämnar scenen och blir en text­maskin. Sedan flyttar hon förvisso till det egna paradiset Strand. Men mycket mer än bilder på Key och hennes hund blir det inte. Hennes resor kors och tvärs i Europa nämns men fördjupas inte.

Jag förstår att man måste välja och välja bort. Men är det nödvändigtvis så att bara uppväxt och tidiga yrkesverksamma år är viktigast för en individs tillblivelse? I idébiografin ligger dold en uppfattning om uppväxt och bakgrund som i princip avgörande för tankeutvecklingen. Ett lätt deterministiskt sätt att uppfatta individen, som möjligen har fog för sig men som inte är helt oproblematiskt.

Det finns en konsekvens i att i huvudsak diskutera idéer, några av dem är komplicerade – synen på könen som i grunden olika, komplementära, synen på individ och kollektiv i den socialistiska utopin – men rollen som intellektuell är också beroende av kontakter, sammanhang, umgänge och makt. Jag saknar inte bara den äldre Ellen Key, jag saknar makthavaren.

Men detta är i stort sett randanmärkningar. Det är ingen tvekan om att Ronny Ambjörnsson har skrivit en vansinnigt läsvärd biografi, vars frågor räcker långt utanför pärmarna. Key fann i anarkismen svaret på konflikten mellan individualism och socialism. Hon närmade sig en buddistisk trosuppfattning. Hon hade kanske varit djurrättsaktivist i ett annat liv. Och möjligen hade hon, med sin vurm för traditionella estetiska uttryck – stugor på landet, herrgårdar, hus på Skansen – blivit ännu en vänsterdebattör med problem att förhålla sig till samtida kulturella uttryck.

SAKPROSA

Ellen Key. En euro­peisk intellektuell

Ronny Ambjörnsson, Albert Bonniers förlag