Så avslöjades skandalen om Egyptensvenskarna

Petter Larsson

Pusselbit i USA:s rättsvidriga krigföring mot personer med misstänkt koppling till al-Qaida

Kalla faktas avslöjande om Egypten-avvisningarna är en av årtiondets viktigaste journalistiska prestationer.

I en rad program 2004-2005 avslöjade man hur CIA-agenter arbetade på svensk mark och hur regeringen under tryck från supermakten i all hast och hemlighet avvisade två män till tortyr i Egypten. Det var regeringen Perssons mörkaste stund och Kalla faktas enda riktigt klart lysande.

Reportrarna kan skriva heminredningsreportage resten av livet och ändå ha hedern i behåll.

Det är kanske därför inte så märkligt att Kalla faktas programledare Lena Sundström nu försöker mjölka den allra sista droppen berömmelse ur skandalen, när hon i sin bok Spår tar oss bakom kulisserna och berättar om hur redaktionen jobbade. Det är på en gång rafflande, rörigt och ambitiöst, men så vitt jag kan se framkommer inga nya avgörande fakta.

Den politiska handgranat som bollats mellan Thomas Bodström, Göran Persson och Anna Lindh stannar i luften. Visst får man intrycket av att både Bodström och Persson borde ha varit införstådda med CIA:s medverkan, men inga klara bevis.

Däremot, vilket är en stor vinst, får Ahmed Agiza och Muhammed Alzery mänskliga konturer med familj, känslor och historia. Och nej; de var antagligen inga farliga terrorister, snarare politiskt oppositionella i Mubaraks Egypten - vilket väl mer är en dygd än en last.

Av Kalla faktas tre musketörer - Fredrik Laurin, Joakim Dyfvermark och Sven Bergman - tecknas hjälteporträtt. Här har vi det sköna, okonventionella grabbgänget som går sin egen väg, liksom, och som med en hel del tur och en enorm arbetsinsats pusslar ihop sin story ner på detalj­nivå. Visst fylls man med triumfatorisk glädje när de till exempel klär av den antingen ohyggligt naiva eller ohygglig cyniska statssekreteraren Gun-Britt Andersson som litade på Egyptens löften. Och visst är det - trots att vi vet hur det ska gå - spännande när de smyger runt i Kairo för att undslippa den hemliga polisens vakande ögon.

En sak blir tydlig. Svenska myndigheter har en ren papperskultur. Om verkligheten inte stämmer med dokumentet, så gäller dokumentet. Det viktiga är inte om någon torterats, utan om det står svart på vitt någonstans att det skett. Och skulle dokumentet trots allt säga för mycket, så kan man sekretessbelägga eller klippa valda delar.

Men det blir för mycket tryfferingar, som så ofta när kalla fakta inte räcker. Det är kaffeautomater och barnafödsel, stadiga blickar och gamla semesterresor till Irland, och plötsligt ringer Seymour Hersh mitt i det bohusländska krabbfisket. Dessutom envisas Sundström med att gång på gång klippa in en detaljerad redogörelse för hur den italienska polisen rullar upp en liknande historia i Italien.

Ambitionen att sätta in Egypten­affären i det större sammanhanget är god: det här är ju bara en liten pusselbit i USA:s rättsvidriga, hemliga krigföring mot  alla som kan misstänkas ha en aldrig så långsökt koppling till al-Qaida.

Men det blir ett spår för mycket.