Botad av Boltzius
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-09-14
Det började med en verbal smörjelse över ett skoskav. Snart var den före detta lumphandlaren August Boltzius (1836–1910) rikskänd, för sin påstådda förmåga att med Guds hjälp bota sjuka. Folk kom resande ända från Norge för att besöka honom och konduktören lär ha ropat Nästa stopp: Boltzius! när tåget närmade sig det lilla samhället Skåre i Värmland där undergöraren bodde.
Det är en fascinerande berättelse som David Liljemark rullar upp i sin seriedokumentär Boltzius, tidigare följetong i Nya Wermlands-Tidningen och Galago. Framförd mestadels med hjälp av dialog på bredaste värmländska: ”Doktorera gav mäj inge höpp!” och med ett lätt naivistiskt bildspråk som känns igen från Liljemarks tidigare produktion.
Boltzius var naturligtvis en karismatisk figur, men i serien framstår han också som sympatisk, inte minst som han så ofta framhåller att det är Gud och inte han själv som utför underverken. Dock blir hans rörelse närmast industriell mot slutet, med svettdukar avsända per postorder och ett koppel sekreterare vid skrivbordet. Under sin livstid tog Boltzius emot över 30 000 brev, vilket är nästan lika många som skickades till Selma Lagerlöf.
Vid sidan av Liljemarks omfattande notapparat framstår serien nästan som grädden på moset. Till noterna vänder man sig gärna när någon av bifigurerna väcker intresse, som Emil Thorelius, läkarstudenten som efter en mängd falluppföljningar ger ut den polemiska boken Boltzianismen – skandinavisk kulturbild (1888). Thorelius förnekar inte möjligheten av helbrägdagörelse, men finner föga förvånande inte ett enda belägg för att Boltzius åstadkommit något sådant. Snarare rör det sig om någon form av magnetism (hypnos), menar Thorelius.
Skriften väckte uppmärksamhet, men minskade knappast trafiken till Boltzius stuga. Till slut nådde ryktet Stockholm, och Boltzius inbjöds till hovet för att träffa drotting Sofia som intresserade sig för hans påstådda talanger.
Liljemark avtäcker en bit svensk historia som åtminstone för mig har varit mer eller mindre okänd, och för det är jag honom tacksam. Att man har roligt på vägen gör inte saken sämre. Stundtals är det pur buskis: ”Böllschöss … Nån Jesus har han aldri gett säj ut för te vare … Nog har han gått på vattne, ja månge gånger, men då har lä allti vare is på älva! Vart fröset!”
Petter Lindgren