Fi nobbas i nya feministbibeln
Publicerad 2015-01-23
Nämns inte i nya tillägget
När socialantropologen och genusvetaren Lena Gemzöes Feminism utkom första gången, 2002, måste feminismen stått starkast någonsin i modern tid. Alla var feminister. Till och med hela den amerikanska armén sa sig vara feminister, för de var på väg att befria burkaklädda kvinnor i Afghanistan. Under andra halvan av 00-talet skulle situationen förändras och bli, så här i backspegeln, både mer radikal och mer antifeministisk.
Feminism ingår i Bilda förlags serie om olika ismer och är, fortfarande, en alldeles utmärkt introduktion till feministiskt tänkande och filosofi. Här avhandlats systematiskt och habilt både olika sorters feminismer - eller hur feminismen samverkat med annan teori och kamp - och vilka problem som finns. För faktum kvarstår i vår inte alls så jämlika värld: kvinnor tjänar mindre, riskerar att utsättas för våld och övergrepp från närstående, har liten chans att uppnå tydliga maktpositioner, att synas i press och medier, att få slippa nedsättande kommentarer om allt från utseende till kvinnligheten i sig.
Vi lever i en värld där nättrollens kvinnohat är uppenbart. Där ett antifeministiskt och antimodernt parti sitter i riksdagen. Det är rätt stor skillnad från 2002. Därför är det välbehövligt och efterlängtat att Feminism nu försetts med ett nytt kapitel, om utvecklingen de senaste tio åren. Gemzöe tar tag i och benar ut åtminstone två intressanta debatter: Hen- och slöjdebatten. Feminism som ifrågasätter tvåkönsnormen, eller egentligen alla könsnormer, liksom den antirasistiska feminismen, har mycket riktigt varit tongivande.
Därför är det lite snopet - även om det säkert finns rimliga skäl - att en diskussion om Feministiskt initiativ har utgått. Det är ett parti som har gjort den intersektionella analysen till sin, som försöker förena olika maktanalyser och vars första år var oerhört intressanta: striden mellan olika feminismer pågick öppet.
Även om Gemzöe haft bra skäl att undvika Fi - hon är inte statsvetare, partipolitik måste inte höra hemma i en sammanställning av tankegods av mer filosofisk art - lämnar den uteblivna analysen av partiets eventuella roll i det feministiska tänkandets utveckling (eller avveckling) under de senaste tio åren ett tomrum i bokens avslutande och nya kapitel. I stället får läsaren en välbehövlig genomgång av hur tänkande kring identitetspolitiken kan förenas med frågor om materiell rättvisa. Solidaritet och allianser är vägen framåt. Där är också styrkan i Feminism - här diskuteras riktiga problem, inte positioneringskäbbel.
