Anna Hedlin genuint besatt av Henrik VIII

Petter Lindgren

Tvetydigt och kunnigt i debutroman om Tudor-tidens politiska gungfly

”Jag är Jane Seymour. Snart drottning … Kronan får jag i utbyte mot det slutgiltiga priset, hedern, köttstycket mellan mina ben, tomrummet i min mage som ska fyllas, namnet som ska föras vidare.”

Turerna kring Henrik VIII:s jakt efter en manlig arvinge har aldrig varit min kopp te. Ändå fängslas jag tämligen bums av debuterande Anna Hedlins febrigt intensiva roman ”Den som vill ha hare till frukost måste jaga om natten” om två av den engelska regentens många olycksaliga hustrur, Anne Boleyn (halshöggs) och Jane Seymour (dog i barnsängsfeber).

Motivet må vara avhandlat förr, och även helt nyligen av Ulf Karl Olov Nilsson i Jag befinner mig i ett överflöd av kärlek (Norstedts). Ändå sticker Hedlins skildring ut, inte minst genom att så ogenerat kalasa på andra texter.

Mängder av brev från Tudor-epoken har ympats in i romanen, liksom excerpter ur krönikor, domstolsprotokoll och liknande. En spännande metod, använd också av Shakespeare i dennes Henrik VIII, där ett föregivet autentiskt (men versifierat) försvarstal av drottning Katherine ingår som en väsentlig del av dramat.

I efterordet säger sig Hedlin också ha tröskat nätet runt efter material, och hon nämner en hel drös historiska verk som har legat till grund för romanen. Ett särskilt tack riktar hon till fansajten The Anne Boleyn Files där hon också dyker upp som kommentator här och där.

Resultatet hade lätt kunnat bli någon sorts tröttsam Wikipedia-prosa, men Hedlin har lyckats med konststycket att smälta ner sina fynd till en egensinnigt självsvängande helhet, fint balanserande på gränsen mellan tragedi och fars.

Ömsom överblickande, ömsom lågsniffande rör sig berättelsen genom detta ”land av tölpar isolerade av vattenmassor”. Som läsare har man att armbåga sig fram genom ett intagande myller av historiska gestalter och sedvänjor, och det är lätt att snava över skruvade ting som ”piskpojkar”, eller över sådant som i förstone ser ut att vara rena anakronismer.

Vid ett tillfälle uppges till exempel Mary Boleyn, Annes syster och inledningsvis kungens älskarinna, vara iklädd en ”för trång vit satäng med ordet Kindness textat över bröstet”. Har hon köpt plagget på H&M?

En googling senare blir jag varse att det som först tycks som en ironisk blinkning till 2000-talet i själva verket har en historisk bakgrund.

År 1522 deltog systrarna, hovdamer båda, i ett festspel där de representerade olika dygder. Mary fick spela Vänligheten medan Anne, som ju snöt kungen till sist, lustigt nog spelade Uthålligheten (Perseverance).

Hedlins text hämtar mycket av sin laddning ur liknande tvetydigheter och gungflyn, men romanen låter också ana en stadig botten av kunskap och, kanske viktigast, en genuin besatthet av ämnet.

En sådan författare läser man gärna, oavsett preferenser.