Välgörande skildring av hela Sverige
Uppdaterad 2014-07-09 | Publicerad 2014-07-08
Elisabeth Ohlson Wallins nya fotobok väcker känslor av lättnad
Elisabeth Ohlson Wallin har gjort sig känd som en orädd fotograf, som med oftast hårt arrangerade fotografier – en sorts scener – ifrågasatt rasism och homofobi. Hennes antimonarkistiska fotografi med både kung och drottning närvarande i en smaklös kannibalistisk patriarkal fest, väckte starka känslor härom året (det vet jag som kommenterade fotografiet och fick vittja en mejlkorg full av ilska).
Så Ohlson Wallin har tagit mycket kritik, från alla håll egentligen – den som inte upprörs över hennes motivval, blir provocerad av hennes estetik, av det lite stela, övertydliga. Desto roligare att hon nu utkommit med en fotobok som är riktigt lyckad.
Det är dokumentärt, mycket levande, och utgör en svepande rörelse runt landet Sverige. Stad, landsbygd, fattigdom, vällevnad, demonstrationer, tunnelbanan och pantautomaten, tivolit och härbärget.
Visst påminns vi om en mer bekant uttolkare framför allt av Sverige utanför storstäderna – Lars Tunbjörk – men Elisabeth Ohlson Wallin skapar inga lustifikationer, fångar inte de där ögonblicken där vardagen blir komisk.
Fast det beror nog mer på att genren vid det här laget är passé – om det är något sociala medier först normaliserat och sedan slitit ut så är det den situationskomiska bilden – och att ett dokumentärt fotografi med patos och solidariskt innehåll förlorar sin trovärdighet om bildens inneboende logik betyder att människor både synliggörs och hånas i samma andetag.
Att bläddra igenom Ack Sverige, du sköna väcker alltså känslor av lättnad. Det är så här det kan vara, när det är rakt på. Men ibland kommer de, bilderna som stör. Ett foto från Almedalen låter ljus irrationellt falla på alla de medverkandes ansikten, och fotot är spöklikt i sin tystnad, sin sekund innan diskussionen ska ta fart.
Fotografiet skildrar människor med makt och inflytande och deras omedelbara omgivning. Många går att identifiera och i hela sin stelhet blir bilden nästan den perfekta illustrationen av det som verkar bli årets ödesfråga: gapet mellan de som har och de som inte har en röst. För i stora delar av denna fotobok är det anonymitet som råder och den går samman med respekt. Respekt när någon går förbi en tiggare, respekt när Hornstulls numera superglassiga t-banestation städas. Respekt inför människan och människans blick tillbaka.
Men när ett event i Almedalen skildras av Elisabeth Ohlson Wallin har respekten blivit distans, den lätt meditativa stillheten har gått över gränsen och stelnat till livlöshet. Jag vill gärna se fotot som en subversiv maktkritik men inser att det kanske är en önsketänkande tolkning. Klart är att det – lyckat eller ej – smyger in en dissonans i en i övrigt lågmäld samling fotografier. Och att den dissonansen är välgörande när Sverige skildras – detta land som nu ska dränkas i regn, fotbolls-VM och obefintliga hängmattor.