Tunn gräns mellan frigjord och slampa
Publicerad 2013-04-24
”Flickan i Clèves” smärtsamt om tonårskåthet i småstad
En liten fransk by, på gränsen till stad. Inte nära havet, men inte heller särskilt långt ifrån det. En flicka i förpuberteten. När Marie Darrieussecq lägger ut linjerna för sin roman Flickan i Clèves, är mellanläget laddat med innebörder. Den loja, njutningsfyllda tristessen en het stillastående sommardag. Huvudpersonen, Solange, har nyligen lämnat en nyfiken, undersökande, aktiv barndom bakom sig och gått in i vuxensökandet, som helt domineras av undringar kring sex, den egna kroppen, andra flickors kroppar, pojkars och mäns kroppar.
Det är pastellens, 501:ornas och de stora tröjornas 1980-tal. Solange hittar sin njutning redan i mellanstadiet, utan att göra så mycket av det. Hon förälskar sig i omöjliga objekt, blir utnyttjad, tolkar om och förskönar. Flickan i Clèves är så långt en både trovärdig och litterärt igenkännbar uppväxtskildring – dock ovanlig i och med att den kåta huvudpersonen inte är pojke som ska bli man.
Det är inte bara någon romantisk bekräftelsesjuka som driver henne framåt i sexualitetens och kärlekens jaktmarker (även om det är en bit av det). Hon vill knulla, och hon ser till att göra det, trots bakslag i form av killar som dras till hennes snyggare tjejkompisar.
Just kompisarna tar en inte helt oväsentlig plats i detta prosalyriska ögonblicksuppbyggda epos. Erfarenheter och andra uppsnappade kunskaper blandas och ges, rykten sprids. Konkurrensen är lika mördande som balansgången är elegant – gränsen mellan populär och utfryst är tunnare än flor (och tunnare än de kondomer som aldrig används, trots att aids börjar nästla sig in i medvetandet). Gränsen mellan frigjord och slampa är så tunn att det är näst intill en övermänsklig bedrift att koda av den.
Den franska titeln är rätt och slätt Clèves, vilket åtminstone i ett franskspråkigt sammanhang uppenbart är en syftning på Madame de Lafayettes roman från 1678, Prinsessan de Clèves. Om den inte var aktuell för många fransmän, så blev den det när dåvarande presidenten Sarkozy för ett par år sedan tog upp den som exempel på dålig undervisning i skolorna. ”Känslosvammel”, ska han ha sagt. Kärleksromanen Prinsessan de Clèves kan också uppfattas som en för sin tid radikal text om ett jämlikt kvinnoblivande.
Darrieussecq länkar in sin egen roman till den franska litteraturhistorien och betonar därmed ett ständigt nedvärderat fält av den: den unga kvinnliga huvudpersonens utvecklingshistoria. I romanen smälter kroppsligheten och språkligheten samman – Solange är nästan lika upptagen av sexualitetens verbalisering som av att undersöka hur det kan kännas – och Darrieussecqs plötsliga formavbrott i form av torra lexikon-avsnitt, definitioner, gör berättelsen sällsamt främmande i all sin uppenbara begriplighet.
Det är till viss del smärtsamt att läsa Flickan i Clèves. Kombinationen småstadsliv och pubertet har kanske den effekten, när den betonar motsättningen mellan viljan och verkligheten, mellan människans enorma rymd och den futtighet som omgivningen uttrycker. Visst är ramarna bekanta. Men Darrieussecq tänjer, modellerar om och skapar nytt av klyschorna. Flickan i Clèves är en värdig arvtagare till den där prinsessan.