Dystopi med twist
Petter Lindgren läser Selene Hellströms roman
Publicerad 2017-06-26
Selene Hellström debuterade 2011 med novellsamlingen Våra händer stickande, kliande (Lejd). Nu återkommer hon med en roman som skulle kunna beskrivas som en utökad novellsamling, eller som en härva av skilda öden sammanbundna av plats, tid och omständigheter. Liksom i Anna Platts befryndade och fina debut från i fjol, Vi faller (Forum), finns här också ett motiv som far som en stoppnål ut och in genom berättelsens väv.
Hos Platt var det ett störtande Jas-plan som höll ihop skildringen, och hos Hellström är det ett gäng romska tiggare som plötsligt dyker upp i det sydsvenska lilla samhälle där handlingen utspelar sig. Rykten börjar spridas, en tiggarkvinna uppges ha snott någons hund, i skogen brinner ett tältläger. Och vad har ortens berömda son, hembygdsministern, att säga om saken när han återvänder för att hålla sitt sommartal?
Hembygdsminister?
Nej, någon sådan har vi förstås ännu inte begåvats med, men hos Hellström finns en diskret dystopisk twist som läsaren blir varse först en bit in i boken. Bängen tycks mer hårdhänt än lovligt och landet förefaller underkastat en ideologi i linje med Sverigedemokraternas. Allt främmande ska ut, och är du inte svensk får du i alla fall bete dig och prata som en svensk.
Peggy, kommunalanställd, frånskild, sympatiserar med styret medan hennes tonårsdotter protesterar och bildar ett Pussy Riot-liknande gäng som drar runt och visar radikala budskap skrivna över brösten.
Till skaran av huvudpersoner, de är så många att läsaren nästan behöver föra bok över dem, hör också en romsk kvinna som till fulländning behärskar konsten att hålla en sopsäck hel och ren, samt flickan Signe som får äran att rama in skildringen. I inledningen är hon kanske sex, men mot slutet har hon pang bom blivit vuxen.
Signe tycks ligga författaren särskilt varmt om hjärtat, och jag tror inte att det bara är namnets klang som får mig att tänka på Willy Kyrklunds Solange, i boken med samma titel från 1951.
Hellström har avgjort tagit ett steg framåt, och Du är en stork som har landat håller genomgående utmärkt klass vad beträffar komposition och driv. I likhet med flera generationskamrater, som nämnda Anna Platt eller varför inte Måns Wadensjö, har hon både givit sig på och visat sig behärska ett kollektivt anslag som nog även en litteraturstudent på halvfart utan större problem skulle kunna leda tillbaka till trettiotalets breda arbetarskildringar, som Josef Kjellgrens Människor kring en bro (1935) eller liknande. Det är roligt och spännande, tycker jag.
Till nästa bok önskar jag dock att Hellström vågar vila lite längre i sina karaktärers medvetanden, för när hon väl gör det i den nya romanen får hon till lysande små gläntor av lika delar pregnans och sentiment.
Som här, när hon låter en av personerna reflektera över sin dotters ansikte:
”Fanns inte allt där på samma gång? Också det åldrade, det som en dag skulle minnas alla sina ansikten? En människa i alla faser, uttrycken så skiftande – från spädbarn till åldringen – och ändå djupt därinne samma kärna. Hela vägen bar man på den, men blottade den bara för några få utvalda.”