Kompromisslös livsbejakelse trots ett liv i en diktatur
Publicerad 2014-05-13
Skymning över Svarta havet Domnica Radulescus andra roman
En flicka i Ceausescus diktatur i Rumänien blir kär i en pojke. De lever i ett ofritt land med matbrist bevakade av angivare och av Securitates agenter men deras unga kärlek och obändiga livsglädje gör att de struntar i alla förbud.
Flickan lyckas fly utomlands och pojken hamnar i fängelse. Många år senare, efter att Ceausescu störtats och flickan skapat sig ett eget självständigt liv i exil och förverkligat sina konstnärsdrömmar möts paret igen.
Domnica Radulescus Skymning över Svarta havet har liknande ingredienser som hennes första roman, Tåget till Trieste (utkom på svenska 2012). Den var dock något mer vardaglig och byggt på egna erfarenheter, särskilt när hon skildrar åren i USA. I Skymning över Svarta havet har hon släppt lös sagoberättandet och melodramatiken. Hennes stil är passionerat känslosam och blommig, de unga kvinnorna hon skriver in sig i är ytterst begåvade och fantasifulla, de skriver eller målar, njuter av färger och dofter, älskar bergen och havet och skogarna i sitt hemland, är trotsiga och modiga, deras hjärtan bultar utanpå. Tårarna sprutar, de dansar av glädje, skriker en massa huvudlösa saker i vredesmod, är stenhårda mot dem som går emot dem men uppoffrar sig för sina vänner.
Nora, det 20-åriga jaget i Skymning över Svarta havet, som först simmar i våtdräkt över till Turkiet och sedan tar sig till Paris, där hon både gör lycka med sina turkiska kakor på ett bageri och kommer in på Ecole Nationale des Beaux Arts, lyckas också på en månad hjälpa rumskamraten i Paris att avgifta sig från sitt heroinmissbruk.
Stilen är inte i min smak. Känslokasten känns överdrivna, adjektiven för svulstiga, det myckna refererandet till stora, klassiska författare och konstnärer onödigt uppblåst. Men jag beundrar de båda hjältinnornas självtillit och tåga, att de törs vara sig själva och tro på sin förmåga utan att huka och anpassa ner sig.
Radulescu, som kom till USA som politisk flykting 1983 är numera universitetsprofessor i franska och italienska vid Washington och Lee-universitet. Litterärt är hon, trots all redovisad bildning och beläsenhet, inte alls i nivå med rumäner som Herta Müller eller Mircea Cartarescu.
Men även ofullkomliga, grälla, röriga och romantiska berättelser kan vara givande på sitt sätt. Radulescus romaner har glöd, man kommer från första sidan i kontakt med en kompromisslös livsbejakelse, en kampanda, som jag sätter stort värde på.
