S-staden som blev SD-fäste
Publicerad 2014-05-02
Landskrona har gått från rött till en betydligt brunare nyans
Den 17 september 2006 blev Landskrona en rikssymbol. Med 22 procent av rösterna förvandlades den gamla socialdemokratiska industristaden till Sverigedemokraternas starkaste fäste.
Visserligen hade tre andra främlingsfientliga partier, Sveriges pensionärers intresseparti, Ny Demokrati och Framstegspartiet, under hela 90-talet berett marken för SD:s framgångar, men det var det få utanför kommungränsen som kände till.
Från S till SD. Inte över en natt, men väl på ett decennium.
Kanske finns det, mot bakgrund av att Socialdemokraterna styrt kommunen i stort sett från rösträttens införande, ett samband mellan de två partierna?
Det är den underliggande frågan i historikern Hans Wallengrens djupdykning i den landskronaitiska arbetarrörelsens förhållande till invandringen, från de första busslasterna med krigsflyktingar till det tidiga 2000-talet.
Svaret blir väl mest ett njae.
Trots att Wallengren söker med ljus och lykta hittar han nästan ingen öppen främlingsfientlighet. Något småsmaskigt utspel från valrörelsen 1998, då arbetarekommunens ordförande Anders Karlsson ville stänga flyktingförläggningen därför att ”folk tycker det finns för många flyktingar här som går utan arbete”.
Men annars mest välvilja och ett visst ointresse.
Att Wallengren uteslutande bygger på arkivmaterial som mötesprotokoll, pressklipp och politiska program, är en irriterande begränsning. Vi får gott om återvändsgränder. Detta kan vi inte veta. Kanske menade man si, kanske så.
Men det här är ju nutid! Det borde ju inte vara omöjligt att spåra upp och själv intervjua dem som var med.
Det hindrar inte att Wallengren övertygande visar hur socialdemokratin i någon mening misslyckats med stadens utveckling: nedlagda industrier, ett med tiden allt mer segregerat boende, där rika och fattiga, infödda och invandrade, skildes åt, och en stigande rädsla i de politiska leden för att Landskronas lediga lägenheter skulle fyllas med fattiga och arbetslösa, snarare än med präktiga skattebetalare.
Sådant kan förstås skapa grogrund för missnöje och högerpopulism.
Men själv tror jag man ska vända på grundfrågan. Högerradikalismens genombrott sammanfaller ju med socialdemokratins försvagade grepp om arbetarväljarna. Snarare än att man skulle ha odlat en främlingsfientlig opinion i den egna väljarkåren verkar det ju vara när de inte organiseras och socialiseras i arbetarrörelsen som folk börjar rösta SD.
