Laul borde ha grävt djupare

Anna Hellgren läser en självbiografi om journalistik, spritmissbruk och pånyttfödelse

helskärm

När Robert Laul är fyra år gammal vaknar han och är ensam i lägenheten. Till slut hittar han föräldrarna på krogen, fyllerosiga i glada vänners lag. Själv är han blå­frusen, skräckslagen och barfota.

Snart slutar han att leta efter mamma och pappa och håller sig i stället borta så mycket som möjligt från hemmet och fyllan – den som gått i arv från tidigare generationer och som snart ska sätta klorna i honom själv.

Många år senare vaknar han och tror sig ha förlorat allt, han har gjort bort sig så grovt och sjunkit så lågt i sitt missbruk att han ser självmordet som enda utväg.

Så blir det inte, och Alkisbarn är hans berättelse om början, slutet och pånyttfödelsen för en högpresterande fullblodsalkohol­ist – en självbiografi skriven på gestaltningsfri bruksprosa om vad sprit kan göra med en männi­ska och hennes familj.

Som barn spelar Robert Laul fotboll med sig själv på isiga skolgårdar, blir snabbt bäst i laget – ja, han spelar till och med en ­säsong i Superettan för Åshöjdenlaget Ljungskile SK. Han ­utvecklar strategier för att synas och få bekräftelse, hoppar från höga klippor, kör dödsföraktande fort med mopeden, skadar sig själv och andra längs vägen. Första gången han dricker sig full är det som att komma hem, och sömlöst övergår han till att alltid, alltid vara fullast på festen.

2001 får han jobb på Sport­bladet och snart är grabben från alkoholisthemmet i Jonsered en person att räkna med.

För oss som brukade läsa honom på sportsidorna är ­bokens många berättelser om gräns­överskridande beteenden och uppumpade prestationer inga ögonbrynshöjare. Laul var en fotbollsskribent som ­inte gick att runda, inte för att han var bättre än någon annan – utan för att han var så högljudd. Alltid ofelbar och i centrum, aldrig rädd för att göra bort sig, alltid på väg över en ny gräns eller tre.

Fram till hösten 2015 lyckas han hyfsat obehindrat att kombinera en karriär som affischskribent på Sportbladet med ett allt grövre alkoholmissbruk. Men efter att AIK:s firma lagt upp filmer på en stupfull Laul på Youtube finns ingen återvändo, fylleriet får till slut konsekvenser. I stället för självmord får han hjälp och behandling av sin arbetsgivare. Han har inte druckit en droppe sen dess.

Robert Laul betonar att ansvaret för supandet är hans, men det är ingen smickrande bild av cheferna på Aftonbladet som Alkisbarn ger, de som i åratal såg mellan fingrarna på hans beteenden – så länge han skapade löpsedlar och klick.

Hans egen förklaring doftar av både spritromantik och det gamla bekräftelsemonstret: eftersom han var så utomordentligt bra även när han söp som värst så lät tidningsledningen honom hållas. Det är den ultimata murvelfantasin, att leverera text även om världen brinner och man själv närmar sig delirium tremens.

Också med Alkisbarn tycks Robert Laul vilja bygga ett slags monument över en oändligt kapabel person, en som ­alltid reser sig på nio och presterar. Det är synd att han inte vågar stanna upp och gräva lite djupare också i smärtpunkterna som inte omedelbart kan vändas till triumf – för djupt ner i Alkisbarn döljer sig en blänkande svart kärna som bara väntar på att träda fram i ljuset.

Anna Hellgren
Robert Laul arbetar på Aftonbladet, därför recenseras hans bok av Anna Hellgren, kritiker och redaktör ­på Expressens kulturredaktion.