Sorgligt – men extremt roligt
Lidija Praizovic: Jonas Hassen Khemiri gör en träffande beskrivning av småbarnsårens kaos och en intensiv far-son-relation
Publicerad 2018-08-31
Jonas Hassen Khemiris nya roman utspelar sig mitt i småbarnsårens kaos, i familjelivets beroendekladdiga relationer och känslosprängda dynamiker.
I Pappaklausulen beskrivs alla personerna utifrån sina positioner och relationer i familjekonstellationen. Vi har ”en pappa som är en son”, ”en flickvän som är en mamma”, ”en syster som inte längre är en mamma” och ”en farfar som är en pappa”. Ingen har ett individuellt namn, alla definieras av hur de är intrasslade i varandra.
Barnen finns också med, de kallas kort och gott för ”ettåringen” (som bara kan säga Muu! och som nästan kvävs av korven han stoppar i halsen), och ”fyraåringen” (som hotar föräldrarna med att de inte får komma på hennes kalas, när de till exempel ber henne att sluta imitera en tupp vid middagsbordet). För småbarnsföräldrar – åtminstone för undertecknad – är det stor igenkänning och stor humor. Jag skrattar mycket och med hela kroppen.
Men bokens bultande hjärta, dess smärtpunkt, är som så ofta hos Khemiri far och son-relationen, det vill säga det såriga men intensiva bandet mellan ”en pappa som är en son” och ”en farfar som är en pappa”. Denne farfar/pappa bor i ”det andra landet” och kommer bara till Sverige en gång per halvår, för att slippa betala skatt i det andra landet och få läkarvård i Sverige – några vänner verkar han inte ha, och exfrun vill inte veta av honom.
Under de korta vistelserna i Sverige förväntar han sig att hans barn ska serva honom, särskilt sonen som är äldst – och nu alltså själv är pappa och genomlider en lång föräldraledighet med konstant sömnbrist. Det hela kompliceras av att farfarn/pappan en gång i tiden lämnade sina egna barn, han har egentligen aldrig funnits där för dem – något som han vägrar erkänna: ”Jag ångrar ingenting!”.
Han bor på sonens kontor men städar aldrig, vilket orsakar en kackerlacksinvasion. Han dyker inte upp eller är gravt försenad när han stämt träff med sina barn och barnbarn. Han har åsikter om och kritik mot allt och alla. Sonen skäms ihjäl när pappan kallar en förälder i ett lekland som inte vill köpa glass till sina barn för ”snål jude”. Pappan är omöjlig att ha en relation med.
Men pappan har också en stor karisma, och som läsare förstår man varför sonen – trots ansträngningar och skilsmässoförklaringar – inte kan släppa taget, bryta pappaklausulen. I denna bok borrar sig Khemiri så skoningslöst djupt in i pappafiguren att vi under alla lager av fulhet också ser det vackra och sympatiska: det levande människohjärtat.
Pappan är en man som har gjort så många fel, misslyckats så hårt i livet, att hans enda sätt att stå ut med sig själv är att basunera ut att alla andra är idioter. Kanske, bara kanske, visar det sig mot slutet, finns det hopp om att också pappan kan förändras. I alla fall lite.
Men, den stora konflikten i romanen ligger inte bara mellan far och son, utan också mellan sonen och hans nuvarande familj. Hur långt faller äpplet från trädet, egentligen? Är det rent av så att också sonen skulle kunna lämna sin familj när familjelivets vardag och rutin blir alltför kvävande?
Khemiris karaktärer och intriger ligger visserligen nära populärkulturens (särskilt filmens) sentimentala och lite klichéartade persongalleri och feelgood-story. Här finns inte så mycket gränsöverskridningar, normkritik eller vindlande karaktärer och intriger som man aldrig sett förut. Men det övervägs av den höga igenkänningsfaktorn, de träffande beskrivningarna och personernas genuina, konkreta mänsklighet.
Porträtten av männen är mer fördjupade och komplexa än de av kvinnorna, men å andra sidan måste man ge Khemiri att de kvinnliga karaktärerna är mer utvecklade och i sin egen rätt nu än de var i hans verk för tio år sen; både den rasifierade systern och den rasifierade flickvännen blir levande karaktärer som man engagerar sig i.
Den jag tycker mest synd om är ”en farmor som är en mamma”. Trots att det var hon som tog hand om de två barnen när pappan försvann får hon minst utrymme och minst brännbart stoff; hon är helt perifer i romanen. Författaren är knappt engagerad i henne, och det tycker jag känns … bittert. Man har sett det tillräckligt: söner som är besatta av sina frånvarande fäder, men över huvudtaget inte ser mammorna som faktiskt stod kvar och tog hand om dem.
Sist men inte minst: vad är receptet bakom den khemiriska prosans stora humor? I slutet av boken finns ett avsnitt som kan tjäna som exempel. Sonen som är en pappa får för sig att han ska prova på stand up – kanske är det detta som är hans oupptäckta talang, som äntligen ska göra honom till en viktig person i världen, respekterad och framgångsrik i sin fars ögon. Efter att ha nattat barnen kör han i väg – så där föräldraledigutbränd – till en klubb där han inspirerad av den amerikanske komikern Richard Pryor äntligen ska få visa upp sin talang på scen. Självklart blir kvällen ett fiasko som bara går utför tills han alltså kommer till det stadiet där han håller på att upprepa sin pappas misstag och sticka ifrån allt.
Humorn hos Khemiri ligger i att hans karaktärers stora bekräftelsetörst och storvulna drömmar kraschar mot den kaotiska verklighetens krasshet. Det är i grunden väldigt sorgligt, men blir hos Khemiri också extremt roligt.
Orsaken till det khemiriska författarskapets framgångar ska sökas i hur han lyckas ge oss tragiska människor ett inte bara igenkännbart mänskligt, utan också respektlöst komiskt, ansikte. Det går att skratta gott också åt den djupaste svärtan.