Mördande svartsyn som går för långt
Publicerad 2014-02-27
Derek Raymonds Jag var Dora Suarez gör crime noir till kitsch
Modernistas utgåva av Derek Raymonds bloddrypande Jag var Dora Suarez, i översättning av Niklas Darke, har baksidan full av vrålhyllande citat från tidningar som Times och NYT Book Review, av kändisförfattare som David Peace och Will Self.
”Allt skriker av njutningen och smärtan i att gå för långt” skriver en kritiker, och det kan jag åtminstone instämma i sen jag läst detta fjärde verk från 1990, som anses vara hans mästerverk, i thrillerserien The Factory. Derek Raymond är pseudonym för Robert Cook (1931–1994) en brittisk rikemansson som själv levt förbrännande bland kriminella, jobbat som pornograf, pengatvättare, slaktare och taxichaufför och som räknas som grundaren av brittisk crime noir.
Dora Suarez är en ung vacker prostituerad på en klubb i West End, som blir yxmördad tillsammans med sin gamla hyresvärdinna. Doras sargade kropp, med sperma över sig, smittad med aids och dess följdsjukdomar, sarkom och såriga herpesblåsor i könsorganen, skildras med en makaber, närmast triumferande, svartsynt realism.
Polismannen hatar hallickar och alla sjuka sexkunder som njuter av kvinnors förnedring, han hatar den kriminella världen och den moraliskt likgiltiga överheten lika mycket. Han ältar minnena av sin döda cancersjuka fru som han föraktade men gifte sig med bara för att han ”åtrådde hennes kropp”. Han läser Suarez dagbok och simmar i idealiserande kärlek.
För att klara av de vidrigheter han möter på jobbet måste han tydligen odla denna hysteriska renhetssentimentalitet.
Raymonds roman med dess starka identifikation – ”Jag var Dora Suarez” – ger en del att fundera över. Ändå är hans vardagliga repliker tryfferade med kvinnohatiska tillmälen.
Att den ensamme hårde hjälten, besatt av att rensa upp i skiten och hämnas den sönderknullade och sönderyxade Suarez romanen igenom kallar både höjdare, kollegor och misstänkta gärningsmän för ”fitta” kan väl inte handla om en fantasilös översättare? Ibland säger han ju ”gullet” och ”surkäring” också. Det måste handla om nåt slags exorcism.
Lägg där till att den masochistiske mördaren dagligen ”tränar” med olika redskap för att plåga sin stackars blödande kuk till okänslighet.
Derek Raymond går definitivt för långt, och det är ju det intressanta här, men samtidigt gör han det till kitsch.
Men noir är väl kitsch? I alla fall ett sätt att slippa undan. Bevara något i skugga.
