Grönlandsresa ända in i själen
Publicerad 2013-10-04
Kim Leines Profeterna vid Evighetsfjorden är fantastisk läsning
Morten Falck, nybliven präst och huvudperson i Kim Leines historiska Grönlandsroman Profeterna vid Evighetsfjorden, anländer till byn Sukkertoppen i den danska kolonin Godthåb i juli 1787. Han är 32 år och vet egentligen inte varför han valde den vilda avlägsna kolonin i norr i stället för att gifta sig med tryckerimästardottern Abelone som han uppvaktat i Köpenhamn. Men monoton vardagslycka i en dansk lantförsamling på en dimmig slätt verkade plötsligt som rena döden.
Han intalar sig att han vill sprida förnuft och upplysning till hedningarna. Men han är inte ens särskilt stark i tron, frälsningen och friheten genom Kristi lidande är mest metaforer för honom. Falck är mer jordiskt sinnad, har växt upp i en norsk skogsby och av eget intresse studerat medicin vid sidan av de teologin. En mycket lämplig bakgrund tyckte grönlandsmissionen som gav honom den lediga prästtjänsten.
När Falck under seglatsen över Nordatlanten föreställer sig landstigningen tänker han sig att han ska kliva rakt in i det ”rousseanska naturtillståndet”. Men ingenting på Grönland är som han trott. Visserligen är naturen vacker men också fruktansvärt hård och obarmhärtig. De ”fria och ofördärvade” människorna som han drömt om hittar han aldrig.
Inuiterna som invandrande på 1000-talet och spred ut sig på Grönlands östsida bor tätt tillsammans i varma rökiga hyddor av torv, stinkande av härsket sälspäck, svett och urin. När jaktlyckan sviker är det barnen som svälter ihjäl först. Men de skrattar mycket och är promiskuösa utan dåligt samvete.
De är inte heller särskilt imponerade av de vitas ”överlägsenhet” eller kristna moral. De ser en rå och hänsynslös kolonial maktordning där ”infödingarna” föraktas öppet, piskas vid skampålen om de är uppstudsiga medan till och med prästerna utnyttjar sina unga inuitpigor sexuellt.
Sukkertoppen blir ett slags ”mörkrets hjärta” för Falck. Han förälskar sig i en inuitisk änka som inte delar hans känslor, bara hans säng, och misslyckas med att medla i en situation som liknar Kautokeinoupproret bland de nordnorska samerna 1852. Danskarna slår ner en andlig väckelserörelse bland inuiterna med våld och Falck, som delvis sympatiserar med deras ”sannare” tolkning av kristendomen, blir sjuk till både kropp och själ.
Romanen, som redan nominerats till Nordiska rådets litteraturpris, är fantastisk läsning. Den är en resa, inte bara till det sena 1700-talets Grönland, levande återskapat med lukter och redskap och kläder, utan också in i själens ogripbara landskap. Falck för en oupphörlig dialog med sig själv, brottas med sina begär och föreställningar, sin skräck och längtan.
Kim Leines sakligt sinnliga språk är både filmiskt bildrikt och filosofiskt, han drar hela tiden med läsaren i ett rastlöst, intensivt levande nu-nu-nu där detaljerna ibland skymmer sikten. Man vet aldrig vart man är på väg. Men han lyckas ändå göra detta ovissa malande nu spännande.
Verkliga liv har ju sällan röda trådar, vi är bara så vana vid att de är närmast obligatoriska när liv ska berättas. Men om man läst Leines självbiografiska debutroman Kalak kan man se mönster. Det norskdanska jagets ”flykt” och sökande efter sig själv i ett samtida Grönland, hans vårdande, förnuftiga sjukvårdarroll, hans supande och sexuella otrohet liknar på många sätt Falcks.
Det konstiga är att det ”igenkännandet” bara gör den här romanen bättre. Bilden av Grönland får fler dimensioner, liksom Falcks mörka hjärta.
