Västförakt från en polsk byhåla
Publicerad 2014-01-16
Andrzej Stasiuk skildrar den gamla kulturens närvaro i det nya
”När nordanvinden blåser känns stanken från den döda fabriken. Alla har rest härifrån nu. De som är kvar kunde inte.”
Till en sådan melankolisk ort anländer jagberättaren Pawel i Andrzej Stasiuks roman Taksim. Av orsaker som aldrig klarläggs har han slitit sig loss från hetsen i metropolen Warszawa och klivit av bussen i denna avkrok i bortre Polen där han hyr ett kallt rum och kök i ett tomt och nergånget hus vid floden. Ett slags desillusionerad överlevnadsreträtt. Han lever ensamt och enkelt och har tid att tänka.
Men även till livets nödtorft behövs pengar och Pawel blir chaufför åt Wladek, en luttrad småhandlare i begagnade kläder som åker över Karpaterna och runt i folkrepublikerna söder om Ryssland, i ”det Calcutta som börjar på andra sidan Donau”; till marknader, basarer och lokala helgonhögtider, där fattigt folk från byarna samlas.
De packar sin skraltiga skåpbil full med blusar och klänningar, skinnjackor och kemtvättade yllekavajer som de köper av grossister som importerar tonvis med begagnade kläder från väst som säljs vidare i öst.
Men de chanserade modekläderna med etiketter från ”Paris-London-New York”, som möjligen skänkts till välgörenhet i väst, lockar inte ens de fattigaste. Kineser och vietnameser har börjat dyka upp på de svingödseldoftande marknadsplatserna med sina billiga märkeskopior av Prada, Gucci och Levi’s och det går inget vidare för Pawel och Wladek. Maffiabossen och flyktingsmugglaren ”Trynet” tvingar in dem i farligare affärer.
Stasiuk, född 1960, slog igenom internationellt med romanen Världen bortom Dukla, en skarpögd och obunden betraktelse av ett förvildat bakland i EU:s östra periferi.
I Taksim fortsätter han att rikta blicken mot de ekonomiska och geografiska livsomständigheterna och strunta i intrigerna, som han menar bara leder till döden.
Pawel och Wladek är på sitt vis oförglömliga figurer, men de nonchalanta tidsklippen mellan deras livs nu och då fungerar mest som en ram för Stasiuks verkliga projekt: en sorts filosofisk-materialistisk-poetisk undersökning av den postkommunistiska tomheten.
När han skildrar bergen och skogarna, gravplatserna från krigen, rävarna i bilvraken, landskapet som både förändras och är utanför tiden, den gamla kulturens närvaro i det nya, kyrkornas ännu levande ritualer, romerna längs vägarna (det är ju här de bor); allas ovissa tillhörighet, stagnationen, känslan av tillbakagång, övergivenhet och väntan, är det som om han fångar ett annat ”vara” än det i väst, en annan längtan.
Västföraktande Stasiuk som själv funnit ett nytt hem i polska bergsbyn Czarne, där han och frun startat ett litet kvalitetsbokförlag och föder upp får, vill nog att det ska vara så. Själv anar jag en viss machistisk självbelåtenhet i hans resignerade avståndstagande till hela konsumtionskulturen. Som om den drevs av kvinnor och fjantar. Hemska tanke.
