Så skulle Hitler utplåna kulturen
Publicerad 2013-11-21
Nu kommer boken om härvan efter nazisternas konststölder
I förra veckan avslöjades plötsligt två liknande fall, i Dresden och i München, av stulen konst som funnits i privata samlingar sedan de stulits från judar under andra världskriget. I samma veva utkommer Anders Rydells bok om nazisternas konstsyn och plundringar, ett sammanträffande som är helt fantastiskt, särskilt när Rydell skriver att det stora problemet i restitutionsprocessen, när stulen konst ska återbördas, är de privata samlingarna. De är så gott som omöjliga att få syn på.
Institutionerna däremot, är mer transparenta. Men den transparensen betyder inte alls att stulen egendom omedelbart lämnats tillbaka. Det stora bråket kring Emil Noldes Blumengarten, som inleddes 2003 med ett brev till Moderna museet från Ricardo Lorca-Deutsch, medlem av den judiska släkt som gjorde anspråk på målningen, fortsatte med förhandlingar mellan advokater, mediedebatt och slutligen en kompromissuppgörelse 2009, framstår i boken som en representativ berättelse om svårigheterna att så här långt efter kriget skapa rättvisa.
När frågan bollas mellan museet och kulturdepartementet och en jurist från advokatfirman Vinge är det som om ingen vill ansvara för något. Ingen vill heller, trots att kunskapen om Förintelsen anses viktig från officiellt håll, diskutera målningens färd från kriget till samlingen. Advokaten går så långt som att jämföra med villainbrott – har man köpt stöldgods i god tro så spelar det ingen roll hur stölden gick till.
En stor del av Plundrarna ägnas detaljrika redogörelser för exakt hur stölder, tvångsköp och byten av olika slag ägt rum innan och under kriget. Metoderna varierade, var hårdare i österled än västerut och drabbade förstås judiska familjer långt hårdare än andra. När kriget var slut, och en del familjer faktiskt krävde tillbaka sina ägodelar möttes de av likgiltighet och förakt. Det är nödvändig läsning för att begripa vidden av hur mycket Moderna museet underskattade följderna av det som ju var en kombination av nazistisk kulturpolitik och utrotning.
Plundrarna är förstås en bister läsning om det nattsvarta. Man kan hävda att konstens betydelse i relation till människoliv torde vara liten. Men dessa stora stölder ger både en vink om tredje rikets ekonomi, dess organisation – de konsthistoriker som reste mot fronten för att stå till tjänst med urvalet och efter kriget fortsatte sina karriärer, obesudlade – och hur detta kulturkrig såg ut så att säga på marken.
Det finns också en i allra högsta grad intressant samtidsskildring här, när Rydell kommer in på juridiken och de feta advokatarvodena, liksom hur restitutionsprocessen kommer av sig i ett Ryssland som helst inte vill öppna några som helst dörrar för återlämnande av egendom med tanke på det som konfiskerades under revolutionen. Boken är ett stycke bred kulturhistoria, ibland med lika tidstypiska reportagegrepp som störande dramatiserande inslag.
Som Anders Rydell skriver i sin sammanfattning, var den nazistiska konststölden exceptionell: nazisterna ville utplåna både människor och deras kultur. Dessutom ville Hitler skapa sitt eget enorma museum i Linz, ett projekt och en samling som är hyfsat väldokumenterad.
Tack vare den dokumentationen kunde Rydell frilägga en skandal i den svenska historien av undfallenhet: Franziska Rothenberg lämnade sin konstsamling på polska konsulatet i Wien, samlingen blev svenskt ansvar när Polen invaderades 1939 och lämnades då ut till nazisterna. När en kvarlevande släkting försökte återfå den efter kriget möttes hon av kalla handen.
Fallet Rothenberg är ett av flera exempel på exceptionellt dålig hantering, liksom med Moderna museets fadäs kanske också ett uttryck för en specifikt svensk historielöshet och oförmåga att se sin plats i världen som något annat än en väldigt god nation.
Men gränsen mellan den konstplundring nazisterna genomförde – synkroniserat med en ambivalent men med tiden mer konsekvent avsky för modernismen – och annan vi känner till längre tillbaka i historien är inte enkel att fastställa. Varför lämnar till exempel British Museum inte tillbaka Parthenonskulpturerna till Grekland? Det tycker jag i och för sig att de ska, men det är ändå långt mellan det privat stulna och det som stulits från en nation. Ett återlämnande äger trots det ett liknande symbolvärde.