Briljant men obearbetat
Uppdaterad 2016-09-15 | Publicerad 2016-09-09
Petter Lindgren läser en prosadiktsamling som inte är av denna värld
Andrés Stoopendaals tredje bok, prosadiktsamlingen En borgerlig entropi, hyser ett jag som inte riktigt tycks vara av denna världen men möjligen av den förra eller förrförra.
Rotlöst och snacksaligt strosar det omkring i de stora städerna, refererande till konstnärer som Max Klinger eller Giacometti och raggande där det bjuds, mestadels män. I skaran av åtrådda finns dock också en kvinna, amerikanskan Fernande som uppges likna ”en ung Susan Sontag”. Så mycket mer får vi inte veta om henne.
Inledningsvis har jag svårt hitta riktningen i Stoopendaals snåriga, namndroppande och bitvis hårt sexualiserade terräng, men efterhand bestämmer jag mig för att läsa En borgerlig entropi som ett slags hägn för dagdrömmar, lika mycket molnfångare som berättelse- eller exempelsamling.
Här finns ett släktskap med John Ashberys hermetiska men ändå sällskapssjukt snattrande monologer, och läsaren kan med fördel gripa sig an den yngre kollegans texter med den metod som ibland anbefalls för den äldres. Det vill säga med ett förutsättningslöst huvudstupahopp rätt ner i tugget.
Stoopendaals tilltal är dock av det mondänare slaget, stundtals erinrar han om samtidsromantikern Håkan Sandell, och det är inte utan att det blir väl distingerat ibland. Som tur är bryter författaren då och då av med ett udda uppslag eller ett rakt ackord.
Alice initierar en polare heter ett sådant avväpnande nummer, om hur en rätt kinky gudom vid namn Alice drar en story om hur Hermes en gång togs till fånga av sjömän. Mot slutet av berättelsen knäpper hon upp brallorna och blottar sin lem för jaget: ”’Det kallas stånd’, förklarade hon sakligt och hon var rörande grann där hon stod. Faktum är att jag kände mig ordentligt stolt över att få vara hennes polare.”
Bland flera liknande och novellartade passager kan Noël Coward nämnas, en dikt i vars inledning någon står och halsar mjölk, direkt ur paketet. Stycket är en fin beskrivning av hur begäret ibland låter sig tändas av rena futtigheter, flinkt som en kylskåpslampa, men visar också vilket löd Stoopendaal får till när han vågar hänga sig fast vid ett motiv.
I mitt tycke vänder han ofta bort sin blick lite för hastigt, och det som stannar i minnet efter läsningen är därför främst enskildheterna, som till exempel när en av bokens många gestalter beskrivs som ”tunn som ett välvårdat redskap för aga” och annat briljant.
Över helheten vilar dock något lite obearbetat eller klippboksaktigt. Somligt framstår som delar ur ett romanprojekt medan annat mycket väl skulle kunna fungera på solokvist i någon litteraturtidskrift.