Syster mot syster på en öde ö
Publicerad 2013-09-02
Aino Trosell ibland för realistisk – och ibland för otydlig
Alla har väl drömt om en ö i söderhavet. En paradisisk Gauguin-ö eller Lost-ö eller en helt okänd ö där det vilda i en kan möta sig själv. Är man en fredlig Fredag eller Flugornas herre? Egentligen.
Aino Trosell, en av våra mest populära moderna arbetarförfattare, har skrivit mycket om slit och släp. Hon har skildrat varvsarbetare, oljeriggsarbetare, Bergslagens gruv- och järnhyttsarbetare och levandegjort det gamla halvsvältande Bonde-sveriges minsta pigors och arbetsvandrande dalkullors villkor. Samt nyare tiders socialarbetares, dagisfröknars och lärares jämna plågor.
Hon har dessutom skapat en mångförslagen deckarhjältinna, Siv Dahlin, som både jobbar som hemvårdare och extra som städerska och som är lika bra på att torka skit och skura toaletter som att avslöja landsbygdsmördares inre mörker.
Men även en arbetarförfattare kan väl längta bort från det invanda. I nya romanen En egen strand skeppar Trosell iväg två utbrända systrar i femtioårsåldern ända bort till en namnlös ö-prick i Indiska oceanen.
Här ska systrarna, två trötta klassresenärer i mitten av sin levnad, utan mobiler, utan internet, ta dagarna som de kommer, vila, fiska, möjligen måla eller skriva. På paddelbart avstånd finns en ö med handelsbod där de kan köpa mat och sötvatten.
I hettan, vinden och ensamheten har de svårt att hålla sams. Ön i solen blir scenen för en kraftmätning, en uppgörelse på liv och död mellan systrarna som kvinnotyper och personligheter. Den stridbara feministen, konstnären och idémänniskan Judit versus den mesigare, självuppoffrande och kompromissande tvåbarnsmamman Hanna.
Trosell som är suverän på att tradera innanför kulturen, som kan fånga även det svåraste och ”obeskrivbara” med ett ”som vanligt folk pratar-språk”, tar här ett djärvt men svajigt kliv ut ur den självklara psykologiska realismen. Hon låter de två systrarna avlösa varann som jagpersoner och vittnen i en historia som nog hellre kan kallas psykologisk thriller eller filosofiskt-existentiellt drama.
Det är spännande men inte vidare sofistikerat genomfört. Jag gillar upplägget, och är verkligen inte likgiltig för systrarnas konflikt - det finns en Judith och en Hanna i mig också - men Trosell är för otålig och rastlös när hon ska gestalta den.
Den stora behållningen för mig är Hannas flera sidor långa plädering för ”födandet”. Med det menar hon inte bara själva barnskaffandet, inte bara matandet, vårdandet och skyddandet utan framför allt ”människogörandet” och människoombesörjandet i vidare mening. Som samhälleligt värde och livets mening.
Ibland är Trosell för realistisk och ibland för otydlig. Hur överlevnadskampen mellan systrarna går är svårt att avgöra ens när man läst romanen. Men hon är ju också ute på ett territorium där en slutgiltig lösning omöjligt kan siktas.
