Full fart med Strindberg i Paris
Uppdaterad 2016-09-15 | Publicerad 2016-09-12
Petter Lindgren läser en ruskigt begåvad debut från Marit Furn
RECENSION. Tänk om Strindberg inte alls var knäpp under Infernokrisen, eller ens låtsades vara det. Tänk om han verkligen var förföljd, av indiskreta typer med dunkla avsikter och en stinkande helvetesmaskin på g.
Sådant är i alla fall upplägget i Marit Furns debutroman Skuggan, som passande nog fått ett omslag där ett öga på försättsbladet stirrar mot betraktaren genom ett utskuret hål i pärmen, ungefär som i Tove Janssons bilderbok Hur gick det sen?
Det vi får läsa är en dagbok tillhörig den unge kemisten Zygmunt Pietziewzskoczsky som skickats till Paris för att spionera på Strindbergs alkemiska experiment. Han gör det på uppdrag en viss herr P., identisk med den autentiska polska författaren Stanislaw Przybyszewesky som under tiden för romanens handling var gift med norska Dagny Juel, känd från Edvard Munchs målningar.
Zygmunt, som åtminstone på avstånd intresserar sig för uppdragsgivarens hustru, griper sig an jobbet med entusiasm, och att det med tiden mest framstår som ett grymt skämt hindrar honom inte. Tvärtom halkar han snarast in i ett slags medberoende, i en identifikation så djup att han hjälper Strindberg på traven med experimenten och i smyg lagar hans kläder. När han skuggar sitt objekt omtalar han ofta händelsen i första person plural:
”När han äntligen satte på sig hatten för att skynda till krämeriet stod jag sedan länge påklädd och väntade. Vi trängde oss in i den lilla matsalen som för kvällen var extra välbesökt.” Tilltalet är kongenialt febrigt och rastlöst, och invaggar omedelbart läsaren i trygg förvissning om att det här kommer att gå åt helvete.
Zygmunts tilltrasslade inre balanserar dock på ett bedårande vis mot hans språkliga torrhet, och skildringen kan bitvis beskrivas som en orgie i underdrifter.
Vi får oss över huvudtaget mycket till lags under den närmare 400 sidor långa utförslöpa som är Skuggan. Här finns till exempel en söt och parkfähig kärlekshistoria utsmugen ur Prousts I skuggan av unga flickor i blom, ett par mustaschprydda detektiver lånade ur Tintin och ett tekniskt detaljsnille erinrande om Lars Gustafsson, ur vars roman Tennisspelarna huvudpersonen för övrigt har hämtat sitt svårstavade namn.
Det storståtliga slutet kan för känsliga läsare möjligen framstå som något av en påkopplad cirkusvagn, men det är också min enda invändning mot den här ruskigt begåvade och roliga debutromanen vars innehåll prunkar i kapp med omslagets jugendslingor.