Lååång vandring mot undergången
Uppdaterad 2016-09-16 | Publicerad 2016-08-31
Ulrika Stahre har läst Mattias Bergs skönlitterära debut
BOKRECENSION. Det är med en djupdykning i atomålderns korta men ödestungt dominanta historia som kulturredaktören och kritikern Mattias Berg debuterar i skönlitterär form. Dödens triumf är en uppfordrande titel, som främst sätter kurs mot Peter Bruegels målning med samma namn. En helvetesvision i öde landskap, sagolik i all sin protosurrealistiska mångfald.
Mattias Berg spinner sin intrig kring denna målning, kring kärnvapenforskningen, dess risker och historia. I centrum för romanen står ”mannen med väskan”, det vill säga han som kan fyra av den amerikanska arsenalen av kärnvapen. Han har begåvats med ett tungt symboliskt namn, Erasmus Levine. Namne nummer ett var en av de tidiga kristna martyrerna, namne nummer två en humanistiskt lärd renässansmänniska.
Erasmus Levine är en specialtränad agent som genom romanen befinner sig på flykt tillsammans med andra specialtränade agenter. Kors och tvärs i specialbyggda tunnlar och kulvertar, alltid redo för strid och med ett högt ställt mål: att lyckas desarmera hela kärnvapenarsenalen. Om det nu är det som är målet. Osäkerhet hör till genren, det ska liksom kännas in i läsarens märg att inget går att lita på. Allt är konspirationer. Tecknen ska tolkas, övertolkas, omtolkas.
I kraftfälten mellan domedagen, martyrskapet och hoppet om bildande upplysning rör sig en roman som är en smula svåretiketterad. För trögrörlig för att bli spännande, för svepande för att passa i en tradition av psykologiskt trovärdig realism. Ganska stora inslag av essä – huvudpersonens avhandlingsarbete om atomforskningspionjären Lise Meitner borgar för att avsnitten om den vetenskapliga utvecklingen kan passas in – gör romanen gedigen men också styltig.
Problemet med Dödens triumf är att den säger vad den vill göra. Spänningen uteblir och ersätts av den långa vandringen, liknande en botgörande pilgrimsvandring (om den bara inte vore så blodig).
Erasmus Levine och hans kompanjon, före detta handledare och chef Ingrid Bergman, liksom deras följeslagare Jesus Maria – för övrigt romanens mest intressanta gestalt, en sturig och självsvåldig sömmerska med olika skruvade specialiteter – är djupt insyltade i kärnvapenupprustningen. Rollerna och skulden är ojämnt fördelade, men alla har de tjänat på att tillhöra historiens vinnande sida.
Världen kan när som helst förintas. Den insikten är högst levande i romanen. Och den intensiva dödsdans som skildras i Bruegels målning kan möjligen finna sin spegel i Bergs roman – undergången är inte glamorös, den bara rullar på, långsamt mot ett utstakat slut.