Laddat soldatöde i Mazzuccos ”Limbo”
Publicerad 2014-06-11
Mest engagerande realistiska roman på länge
”Förebild. Mod. Ära. Trohet. Plikt. Beslutsamhet. Vilja. Kraft. Stolthet. Värdighet.”
För FN-soldaten Manuela är begreppen levande. Hon lärde sig dem på underofficersutbildningen och de hjälper henne att hålla rätt fokus när hon för befäl över 30 ISAF-soldater på den italienska basen nära Herat i Afghanistan. Här finns 200 manliga och tre kvinnliga soldater.
Manuela har inte sökt den riskfyllda utlandstjänstgöringen för pengarna utan för att göra en insats för fred. Och visa vad hon går för. Soldaternas uppdrag är att ”säkra” det ödelagda området där det efter krigsåren finns fler minor än stenar och varken ljus, vatten, skolor eller sjukhus. ”Insurgenter” hindrar återuppbyggandet. De attackerar från bergen, opererar i mörkret, lägger ut nya minor på vägarna och saboterar lokalt samarbete med hot och våld.
Det sårar henne att afghanerna i byarna också möter FN-soldaterna med misstro och rädsla. Barfota snoriga småpojkar kastar sten när de beväpnade stiger ur sina pansarfordon med sina 25-kilos skottsäkra västar och hjälmar och bara vill prata.
Limbo, Melania Mazzuccos roman om soldaten Manuela, är en helt uppslukande roman. Den italienska författaren har en förmåga att levandegöra både den vilda och ouppfostrade tonårsflickan Manuela, den disciplinerade sergeanten, och den efter ett bombattentat svårt skadade, posttraumatiskt plågade men också för första gången djupt förälskade Manuela så att man kommer oerhört tätt inpå.
Jag förvånas över hur lätt jag lojaliserar mig med denna unga seriösa yrkesmilitär som inte känner sig hel utan sin automatkarbin.
Romanen kommer åt något i tiden som är svårare att formulera, och som nog finns starkare hos unga människor: en längtan efter renhet, efter absoluta ideal att tro på, att uppoffra sig för. En längtan efter auktoriteter, förebilder. Manuelas tjuriga farfar, som vågade livet (och blev handikappad) som soldat i andra världskriget, när han absurt nog försvarade en gränspostering i Libyen, var under barndomen en sådan ”gammeldags” hjälte.
Manuela växer upp med en bitter och frånskild mamma som förlorar sitt jobb på fiskfabriken när den läggs ner och sedan dess passar upp i bensinstationskaféet vid motorvägen. Manuelas tjejiga syster bor hemma hos mamman med sin lilla knubbiga dotter och den sura, halvdöva mormodern. De fyra skriker och bråkar ständigt men är ändå den enda familj som Manuela har och som hon flyttar hem till när hon med kryckor, flashbacks, svimningsanfall, migrän och mardrömmar – och medalj – påbörjar sin konvalescens.
I romanen står Manuelas höga moral och pliktkänsla i relief mot omvärldens alla relativa maktordningar, de ekonomiska orättvisorna, cynismen och laglösheten. Både i Afghanistan och i camorrans Italien.
Mazzucco är ingen sparsmakad författare utan öser på med intensitet och flimrande detaljer, och binder lösligt ihop Manuelas bakgrund i den lilla fula kuststaden med försöken att stå ut med ångesten och de malande minnena av ”hennes” fem soldater, den Rumiläsande tolken och den nioårige självmordsbombaren vars kroppar slets sönder den där ödesdigra dagen medan hon överlevde.
Detta nästan övermäktigt växande berättarflöde fanns också i Mazzuccos gripande mästerverk Vita (på svenska 2009) som skildrade italienska fattigflyktingar i New York i början av 1900-talet, med utgångspunkt från hennes egen släkts levnadsöden. Limbo har inte samma dokumentära tyngd men den bågnar av samtidens svåraste frågor och är den mest engagerande realistiska roman jag läst på mycket länge.
