Elin Olofsson sätter sorgkant på byn
Publicerad 2014-08-21
”Till flickorna i sjön” en feelgood-roman med mörker under ytan
”Hur byter man flock”, frågar sig Helena när hon går runt med städvagnen på länssjukhuset.
Helena är trettio och tycker att hon förlorat allt. Uppsagd från sitt fasta jobb på kommunens lönekontor, nästan samtidigt som hennes sambo Tomas tyckte att deras förhållande var över. Hon känner sig lika vilsen i tillvaron som när hon flyttade från byn uppe vid fjällkanten när hon var sexton. Eller som när hon var tolv och hennes mamma stack med en hästuppfödare till Island.
Hur blir man en annan, gladare, livsdugligare, mer älskansvärd? Hur glömmer man de gamla såren och går vidare, som det heter? Det är inte direkt ovanliga frågor som Elin Olofssons andra roman Till flickorna i sjön söker svar på.
Av bara några få och ganska banala ingredienser - ett övergivet barn, ett sexuellt övergrepp, en liten skvallrig by, självförakt och skam - bygger hon ändå ett känsloladdat, både sorgligt och dråpligt landsbygdsdrama. Litterärt inte nyskapande men tonen är väldigt fin och gestalterna får liv som naturligtvis inte alls är banala när man kommer närmare och inuti.
Hembygden, släktbandens och familjens betydelse för människors identitet och trygghet var ett centralt tema också i Elins Olofssons första roman Då tänker jag på Sigrid som följde en hjärtekrossad reklamare hem till byn. Där väjde hon inte heller för landsbygdens baksida, den kuvande Jantelagen och den sega markbundna konservatismen.
Den historien utspelade sig i samma fiktiva Gärningsberg där den nya romanens Helenas barndom är förlagd, möjligen en spegelvärld till jämtländska byn Offerdal där Elin Olofsson själv växt upp. Hon är väl bekant med de dolda koderna i norrländsk glesbygd, och jämtländskan i vissa talesätt och replikerna har en sorts bister kärnfullhet som ger hennes språk lakonisk stuns.
Men jag tycker också att hon kan balansera mellan det lokalt prat-drastiska och det mer gränslösa poetiska språket som förmår beröra det svåraste och ömtåligaste. Det som sällan går att säga rakt ut, på jobbrasten, på begravningskaffet eller i telefon när mamma plötsligt ringer, alldeles för sent, från Island.
Det där bottenlösa mörkret som drog ner flickorna i sjön, blåpojken under isen och som fick Helena att simma ut i svartvattnet de varmaste myggnätterna, ligga där och flyta och tänka, alldeles ensam. Det är nog mörkret under ytan, det som inte ens den mest beskyddande flock kan rädda en från som gör att den här berättelsen är något mer än lagomt sorgkantad feelgood.
