Blodig och trygg – men tråkig
Publicerad 2014-05-27
Kärnan i svenska deckarundret dessvärre en alltför tydlig och harmonisk rättvisa
Priser tycks regna i deckarnas värld, liksom internationaliseringen och filmkontrakten. Det är åtminstone intrycket man får av baksidestexterna, det är antalet länder boken är såld till, det är något pris, det är kommande tv-serier.
Så är fallet också med två, sinsemellan olika, nyutkomna spänningsromaner.
Glaskroppar, av duon Jerker Eriksson och Håkan Axlander Sundquist – som efter trilogin om Victoria Bergman (prisbelönt!) har valt att skapa ett nytt författarnamn, Erik Axl Sund – är den första delen i en ny trilogi. Liksom MemoRandom, av Anders de la Motte, debutprisad och nu i gång med ny trilogi efter den första.
Så två nya förstaböcker i planerade trilogier, av redan prisbelönta storsäljande författare – kan de ha något annat gemensamt?
Ja, faktiskt. Glaskroppar handlar om något så laddat som en självmordsepidemi bland tonåringar, MemoRandom om en snut som tappat minnet. Båda romanerna skildrar på något plan det mänskliga psykets destruktiva lager, dess skeva verklighetsuppfattning.
De flesta deckare, även dessa två, är skrivna efter en mall som är väldigt funktionell. Handlingen drivs fram genom att personer och perspektiv varvas rytmiskt, gärna så att läsaren inte riktigt ska förstå hur alla personer hänger ihop med varandra, och gärna så att det är oklart vilka personerna egentligen är. Sakta skrivs händelserna närmare varandra och bingo – vi får ett svar. Ordning har uppstått.
Men vägen dit går genom osäkerheten, och i båda dessa böcker är det en osäkerhet som blivit ett eget tema. Tydligast är detta i MemoRandom, där informatörshanteraren David Sarac efter en olycka inte riktigt är sig själv. Om det han är med om är på riktigt eller inte, om han ens tillhör den goda sidan, eller om han är något av en psykopat – det förstår varken han eller läsaren.
Ändå slarvar de la Motte bort chansen att skruva detta psykologiska drama, identitetens ingenmansland, så långt att det hade blivit något mer än bara actionupplösning och en återgång till normaliteten. På vägen dit fyller han berättelsen med långtråkiga detaljerade slagsmålsscener (lustigt nog skrivna med så mycket distans att de nästan blir buskisartade) vilket också gör berättelsen glesare än den behövt vara.
I Glaskroppar skaver strukturen betänkligt eftersom alla känner alla på otroligt konstiga sätt och resultatet blir att Stockholm – där större delen av intrigen utspelas – förvandlas till en väldigt liten by. Då hjälper det inte att författarna läst på om stadens historia och geografi (eller läst på förresten, läst slarvigt, för faktafel lurar). För när bokens gestalter har de mest osannolika band till varandra förvandlas det som kunde ha varit en spännande, rå thriller i storstadsmiljö till en mjölig fikapaus någon helt annanstans.
Ändå är Glaskroppar rörande på något sätt. När drogförvirring och ungdomlig meningslöshetskänsla skildras är det omsorgsfullt, lojalt, och inte skandaliserande.
Efter läsningen av dessa två, hyfsat representativa deckare (priser, utlandsförsäljning, trilogi, medelstora förlag) undrar jag för jag vet inte vilken gång i ordningen vad det svenska deckarundret egentligen är. Allt kan inte vara marknadsföring, eller Stieg Larsson-effekter. Är det den svenska tryggheten, ordningsskapandet? Att skillnaden är så tydlig mellan ond och god, att det, med få undantag går att avläsa karaktärerna så att de moraliskt tvivelaktiga också avkläds som juridiskt skyldiga?
Något som skulle kunna kallas ”våldsam jämlikhet” är den svenska deckarens signum. Vi vet vad vi får, och det är återställd harmonisk rättvisa. Blodstänkt, visserligen, men ändå. I Glaskroppar och MemoRandom består harmonin också av att de där lagren av annan verklighetsuppfattning, de försvinner av sig själva. Allt blir säkert, logiskt och tydligt. Och tråkigt.