Jag ska bara...
Publicerad 2014-08-08
Petter Lindgren om uppskjutandets konst
Det finns en anledning till att den här artikeln står i tidningen idag och inte i april när kulturredaktionen gav mig uppdraget att skriva den.
En personlig reflektion över Dansa på deadline, Alexander Rozentals och Lina Wennerstens bok om uppskjutandets psykologi, skulle det vara.
Någon deadline gavs inte.
Ja, ni fattar.
En smartare frilansare hade förstås skrivit klart texten för månader sedan. I stället för att som jag sitta här och sega över tangenterna, alldeles för sent på kvällen och med en avdankad stormlykta som enda belysning.
Jag hade kunnat ligga och läsa mumin just nu, jag hade kunnat mumsa geléhallon inköpta för resterna av artikelarvodet.
Att skjuta upp saker är dock blott alltför mänskligt, lär oss Rozental och Wennersten. Det finns till och med ett svårstavat ord för det: prokrastinera. Av latinets pro crastinus, till morgondagen.
Ännu flottare blir det förstås om man som bokens författare är inne på linjen att prokrastinering är en fin gammal evolutionär kvarleva.
”Det är först i samband med att människans levnadssätt började kräva planering som uppskjutandet egentligen blev ett bekymmer”, skriver de i en mening som nog hade mått bättre av att hålla sig till ett tempus.
Vidare: Psykologisk forskning kring prokrastinering visar att människor som har stora svårigheter med uppskjutande inte sällan utvecklar stress, ångest och depression samt mår sämre rent fysiskt på grund av att de inte följer läkarens ordination eller tar hand om sin kropp.
Enligt testet på sidan 24, med ett antal påståenden att förhålla sig till, är jag trots allt inte räddningslöst förlorad. Mina besvär med prokrastinering klassas som måttliga eller medelsvåra.
Som frilansare är det ändå lätt att känna sig utpekad av boken. Ta bara titeln. Jag missar sällan en deadline, men att dansa på den är rent av en del av min affärsidé.
I detta tycks också de båda författarna förstå mig fullkomligt. Ju närmare deadline, ju mer belönande blir arbetet i sig, menar de.
Inte minst ökar timpenningen. Arvodet, och förhoppningen om att kunna köpa något kul för det som blir kvar av det, är en utmärkt tempo- och produktionshöjare, åtminstone för mig.
För några år sedan skrev jag till exempel ihop till en hel folkbåt.
30 notiser kostade folkbåten, vilket var mycket pengar på den tiden.
Grundprincipen är dock att förflytta belöningen närmare i tid, lär oss boken. Enligt denna ekvation är en kall folköl efter 1 000 nedslag en effektivare belöning än en framemotsedd brakfylla efter 10 000.
Jag ska lägga det på minnet, och börja med något smått när jag nästa gång gör ett notisryck.
Vardagslivet innehåller många fallgropar för frilansaren, enligt Rosental och Wennersten. För att fördriva tiden fram till deadlineögonblickets adrenalinchock ägnar sig många till exempel åt så kallat pseudoarbete. Det vill säga de diskar eller gör något annat till synes nyttigt i stället för att ta i itu med den väntande uppgiften.
Själv brukar jag värma upp en timme eller två, med att kolla sådant som Facebook, Blocket och SMHI.
Jag kallar det research.
Nähä, om jag skulle dra till med någon sorts omdöme då, så att jag kan få i väg fakturan.
Dansa på deadline är en habil självhjälpsmanual för frilansare och andra tidsslavar, men på det hela taget är det en ganska tråkig bok. Åtminstone för den som i likhet med mig gillar fackböcker skrivna med driv och temperament.
Rozental och Wennersten kunde gott ha lejt Anna Wahlgren som spökskrivare, tycker jag, och Björn Ranelid hade gärna fått strö in några målande meningar.
Slut på omdömet.
Jag skulle mycket väl kunna dra ut på det här deadlinelösa knäcket i ett halvår till, men eftersom jag behöver pengar och eftersom den stackars bokens aktualitet falnar i samma takt som den svinnande sommaren, så kommer jag ändå att slutföra den nu i natt, under stormlyktan.
För övrigt är det ju inte någon större skillnad på vår och sensommar, om man ser till solstånd och sådana saker. Något som Lars Gustafsson uppmärksammat i en fin liten dikt, ur samlingen Om begagnandet av elden (Atlantis, 2010):
Hur sällsamt / att detta som vi kallar / aprilljuset, hoppfullt och milt / är detsamma som augustimörkret!
