Vi är kunder ända in i döden

Den privata äldreomsorgen tjänar miljarder på oss så länge vi lever

helskärm

Redan på sidan 14 i Äldreomsorgen presenteras min generations belägenhet: ”40-talisterna blir omsorgsbehövande”. Vi ges dock en respit på femton år. Så länge kan vi leva någorlunda friska, sedan väntar döden eller äldreomsorgen.

Åldringsmarknaden är gigantisk, dess värde mäts till 100 miljarder och vi 40-talister kan hinna bli lönsamma objekt för ”åldringsomsorgsbranschen”. Vi kan avgöra ”åldringsomsorgens konkurrenssituation”. Ska vi avsluta våra dagar vårdade av den offentliga, privata eller föreningsledda åldringsvården?

Den moderata socialpolitikern Margareta B Kjellin vill privatisera och upphöjer i en intervju i Äldreomsorgen den ideologin till ett politiskt credo: ”Det viktiga är att jag får det jag behöver – som kund.”

Den som accepterar denna primitiva och avhumaniserade människosyn och samtidigt förbereder sig för äldreomsorgen bör följaktligen göra ett ideologiskt val: Var ligger den bästa äldrevårdsbutiken? In i åldrandet och döden ska vi underkastas valfriheten och acceptera att min död inte är min, utan en angelägenhet för privata bolags vinstintressen.

Borgerligheten och näringslivet vill som Margareta B Kjellin privatisera alltmer av åldringsvårdsbranschen och i reklamblad och propaganda lockas vi dit med löften om ”valfrihet.” Privatiseringsentusiasterna har helt enkelt blivit ”valfrihetsfanatiker”.

Den tesen drivs elegant av Expressens ledarskribent Ann-Charlotte Marteus, med lång erfarenhet av arbete inom långvården. Vi är inte kunder, skriver hon, vi är medborgare som borde vara stolta över den offentligt finansierade vården som alla har råd med.

En annan av bokens författare skriver: i praktiken styrs den privata äldreomsorgen av fyra storbolag och därmed ställs vi endast inför ”kvasival”. När de svåra, avgörande sjukdomarna satt in och döden närmar sig, blir dessutom valet till en illusion: ”Svårt sjuka äldre kan ha svårt att göra egna välinformerade val”– en parodisk underdrift.

Äldreomsorgen är en ambitiös bok som vuxit fram under seminariearbete vid Ersta Sköndal högskola. Projektet har dock en inbyggd svaghet; det har finansierats av flera privata vårdbolag, bland dem Attendo.

Redaktörerna håller balansen, ger plats för olika röster men till slut sammanfattar ändå professorn och teologie doktorn Erik Blennberger försiktigt att vinst i välfärden trots alla invändningar är något eftersträvansvärt. Han använder dessvärre det högerpopulistiska argumentet att privata vårdapparater ”flyttar makten från politikerna till medborgarna”.

Den traditionella demokratiuppfattningen säger annars att medborgare via politiska val betror politiker med makt för att senare utkräva ansvar av dem. Några av oss 40-talister lärde oss den demokratisynen av liberaler som Herbert Tingsten och Alf Ross. Medborgare ska gemensamt och i demokratisk ordning lösa sina sociala uppgifter, inte sälja ut dem till privatkapitalet. 

Om denna demokratiska princip utkämpas svensk politiks just nu enda betydelsefulla ideologiska strid. Det är fullkomligt obegripligt att ledande socialdemokrater inte håller fast vid de demokratiska principerna. Enda förklaringen är förmodligen att socialdemokratiska kommunalpolitiker säljer ut vård och utbildning för att slippa eget ekonomiskt och demokratiskt ansvar.

I utskicket till Thord Erikssons bok Folk dör här skriver förlagschefen att boken ställer frågor om grundläggande värderingar och att den rör vid de stora ödesfrågorna. De pretentiösa löftena håller inte och det beror på att förlaget inte vetat vilken bok de ville att Eriksson skulle skriva. Bortåt en tredjedel av texten är nämligen en våldsam uppgörelse med Dagens Nyheter och tidningens presentation av det som kallades Carema-skandalen.

Man anar svår bitterhet hos Eriksson.

Det må vara, men det långa detaljerade Carema-avsnittet skuggar ödesdigert det Eriksson skulle kunna berätta om åldrande, vård i livets slutskede och om vårt förhållande till döden. Han kunde ha fördjupat bokens starka avsnitt om sina föräldrars död och om pappans tunga slitsamma slut, om vanvård och ensamhet.

De frågor Eriksson ställer är främst de ekonomiskt och demografiskt kvantifierbara: Har vi råd med åldringar? Har vi personal till dem och hur mycket får de kosta?

Men de avgörande existentiella frågorna kan inte uttryckas i traditionella politiska och ekonomiska termer. De handlar om livsbetingelser för de många som blir allt äldre. De rör den svåra psykiska ohälsa, som följer av att i väntan på döden vara utestängd från mänsklig delaktighet. Av att iaktta hur den förmåga kroppen en gång haft håller på att sina, att den mentala kraften klingar av. Och kanske framför allt av känslan av att vara en samhällsekonomisk belastning. Andra ödesfrågor, delvis utanför individens räckvidd, rör dödshjälp och den medicinska etiken under den sista tiden av palliativ vård.

Den sortens frågor blir obönhörligt tvingande när de välmående pensionärernas charterresor, gympapass och bokcirklar övergått i ålderdomens avskildhet, ensamhet och multisjukdomar.

Vi kan kanske inte hoppas på mycket mer än att slippa dö som kunder.