Skam är ingenting att skämmas för
Publicerad 2014-01-08
Kari Løvås visar att skam är en social och civiliserande kraft
I en scen i slutet av Lena Anderssons Augustvinnande roman Egenmäktigt förfarande råkar Ester möta mannen som hon inte kan komma över trots att hon fått nobben under förnedrande former. Hon vet att hon borde fly, men stannar. Var är din stolthet, frågar ”väninnekören” i hennes inre. Hon svarar: ”Jag har ingen stolthet för stolthet hänger ihop med skam och heder, och jag är skamlös och saknar begrepp om allt som andra finner ärorikt.”
Hjärtat bryr sig inte alltid om reglerna. Men skam är inte så lätt att kasta ifrån sig, inte ens om man är en emanciperad solitär som Lena Anderssons Ester. Skam är snarare ett mellanmänskligt grundvillkor, på samma gång en personlig inifrånkänsla som de ”gängse värderingarna” i en kultur. Vi är egentligen så insnärjda och så totalt i dess grepp att vi har svårt att urskilja vad som är vad. Även i vårt individualiserade samhälle är det svårt att överleva utan andras gensvar, erkännande, godkännande.
Kari Løvås, norsk kritiker, fotograf och doktorand i litteraturvetenskap vid Karlstads universitet, tar ett vitt och inspirerande grepp om fenomenet skam i essäsamlingen Och de såg att de var nakna - om skam och beskydd. Boken ges ut i samarbete med Fria seminariet i litterär kritik, som vill utveckla kritiken till mer av offentligt samtal än akademiskt teoretiserande, och ge den ett konstnärligt egenvärde.
Och Løvås utvidgande och associerande resonemang, hennes läsningar av samtida ”skamhanterande” författare som Hanne Ørstavik, Kristian Lundberg, Dag Solstad och Karl-Ove Knausgård, av filosofer och teologer som Simone Weil, Lévinas, Celan och Agamben är både intellektuellt stimulerande och rensad från onödig begreppsexercis.
Hon låter författarna gå i dialog med varann, prövar (och ifrågasätter) tankar om autencitetslängtan och självframställning, om svaga jag och falska själv, om fascismens lösning, dess projicering av skam, hur den därmed skiljer ut och skiljer av det imperfekta, onormala, icke tillhörande. Hon jämför Kung Lears dotter Cordelias svar ”Ingenting” med Dag Solstads tomma hjälte Armand och försöker förklara den samtida italienska filosofen Giorgio Agambens idéer om ”naket liv” och omöjligheten att avskilja livet från sin form.
Som ”konstnärlig forskare” är inte Løvås syfte att styrka egna ”teser”. Hon närmar sig snarare en allt ungefärligare och allt ogripbarare sanning ju längre hon kommer. De personliga erfarenheterna av att föda ett barn med Downs syndrom och att ha en bror som drabbas av hjärntumör visar sig också ha med skamdiskussionen att göra. Omständigheter som placerat henne och de närmaste utanför den beklagande men besvärade gemenskapen.
Själv har jag präglats starkt av min tid, från 60-talet och framåt då skam bara var något dåligt som man skulle befria sig från, sunt revoltera mot. Religiös förljugenhet, sexualneuroser och borgerligt hyckleri. Och jag har alltid skämts för att jag skämts så mycket ändå, mest för att jag funnits till som den jag är. Jag har rodnat, blygts, känt mig folkskygg, och misslyckad, ja till och med depressionerna som ibland har mig i sitt våld skulle jag lika gärna kunna kalla intensiv skam, för ingenting. Den vidriga känslan inuti är likadan.
Därför uppskattar jag verkligen Løvås förmåga att se större än den individualpsykologiska horisonten. Hon visar att skam också är en nödvändig social sensibilitet, en förutsättning för tillit, medkänsla och ansvar för andra. En civiliserande kraft.
Hon ser också att skamlösheten lika gärna kan vara vägen till barbari och de starkares triumf. Inte alls befrielse.
