Skydda de anonyma
Martin Aagård om kommentarsfältens betydelse och hotet mot sociala medier
Jag antar att ungefär 95 procent av den journalistik som produceras i våra dagstidningar inte är åsiktsjournalistik. Troligen är siffran ännu högre.
Ärligt talat är siffran helt tagen ur luften, men åsiktsjournalistiken utgör en mycket liten del av den text som dagligen publiceras på svenska nyhetsmedier.
Och de artiklar som får flest kommentarer i dagstidningarnas kommentarsfält är de politiska nyheterna.
Det vore lätt att tro att det är artiklar om Jimmie Åkesson och invandring, men nej, det är det dagliga arbetet i riksdagen som debatteras ivrigast. Juholts förutsättningar att lyckas, Borgs problem att få sina förslag genom riksdagen, Miljöpartiets flört med alliansen, Kristdemokraternas dåliga siffror, Lars Ohlys duglighet som partiledare.
Kommentarsfälten kan vara ett fantastiskt demokratiskt forum. Där debatteras riksdagens dagliga göranden och där synas våra folkvalda hårt, stundtals elakt. Och det ska de göra.
Men varför ska de vara anonyma?
Det finns en enkel anledning.
I ett anonymt kommentarsfält kan misshandlade kvinnor lätta sitt hjärta, anställda som har synpunkter på sin arbetsplats dela med sig av sina erfarenheter och diskutera med andra i samma situation. Människor som blivit kränkta i mötet med Försäkringskassan, skolan, polisen och fastighetsägaren kan få berätta sin version ... att vara anonym är ett skydd.
Den anonymiteten ska inte förväxlas med det källskydd en person som tipsar massmedier om missförhållanden åtnjuter. Det skyddet är självklart oinskränkt oavsett om vi har anonyma läsarkommentarer eller inte.
Nej, kommentarsfälten är snarare en plats för de människor som inte har tips som är intressanta för massmedier, men som får en möjlighet att diskutera med en annan anonym människa som har samma sjukdom, samma idé eller älskar samma tv-program.
Hanna Hallgren (Aftonbladet 27 aug) påstår att det finns en vilja att ”fostra” kommentarsskribenterna hos svenska journalister. Jag måste fråga var hon sett den? Jag har aldrig hört talas om den driften.
Att journalister på till exempel Aftonbladet ger sig in i debatten på nätet beror på att de vill. Att de faktiskt är intresserade av vad som sägs och vad de kan få för feedback och nya uppgifter. I vissa bloggar (som också har anonyma kommentarer) frodas en familjär stämning som kan vara nästan generande för utomstående.
Kommentarer är sällan välskrivna. Där frodas misslyckade ironier, utbrott i versaler och fula ord. I kommentarerna hittar vi många människor som inte är vana att skriva och därför uttrycker sig klumpigt.
Ska man då ha anonyma kommentarer på åsiktsjournalistik? Ja, av samma skäl. Där kan sekreteraren till det moderata borggarrådet uttrycka sina kristdemokratiska åsikter om sänkningen av krogmomsen utan att riskera sitt jobb. Där kan den som inte kommit ut ur garderoben diskutera queer-politik och gayporr-estetik. Men där kan tyvärr också smygnazisten hetsa mot sina nya grannar.
Att det finns människor som kränker muslimer, flator och feminister och sprider falska faktauppgifter om invandringen i Sverige är inget någon vettig journalist vill bidra till. Men problemet är inte att kränkningarna lockas fram av anonymiteten. Problemet är att åsikterna finns där.
Jag anklagar verkligen inte Hanna Hallgren för att sitta på piedestal, eller att vara snobbig, det vet jag att hon inte gör, men däremot för att se väldigt snävt till sina egna journalistiska intressen och att hysa ett ganska stort ointresse för nyhetsjournalistik.
Vikten av anonymitet på nätet blir snarare allt större. I onsdags kväll backade den brittiska inrikesministern Theresa May visserligen från kravet på att införa
politisk kontroll över Twitter, Facebook och Blackberry messenger. Men att en av Europas stora demokratier har varit nära att införa en kinesisk censurmodell för sociala medier känns fortfarande omskakande.
Det finns många fler krafter än David Camerons regering som är intresserade av att stoppa anonymiteten på nätet. Facebook går givetvis i bräschen för kravet. Ett bolag som har stora ekonomiska intressen i att förse hela internet med personliga kommentarsfunktioner. Där, om någonstans, har vi ett företag som tjänar pengar på människors behov att uttrycka sina åsikter.
Svenska massmedier tar inte betalt för att kommentera. Kommentarerna attraherar inte särskilt många läsare. Kommentatorerna är i sig läsare som attraherats av intressanta texter. Och varje gång jag upptäcker ett par sura rader under min text, hur arga, odugliga och illa skrivna de än må vara, tar jag det alltid som en komplimang.
