Bildt i dåligt sällskap

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Publicerad 2013-11-28

Per Gahrton: Vänskapen med Georgiens ex-president stör frihandelsavtalet

I dag startar ett EU-toppmöte i Vilnius. Det är tänkt att ett frihandelsavtal mellan Georgien och EU ska undertecknas. Men hur går det om det georgiska rättsväsendet inleder en procedur mot den nyligen avgångne presidenten Mikheil Saakasjvili, en av Carl Bildts närmaste politiska vänner?

Sin lojalitet med Saakasjvili visade Bildt återigen strax efter att Georgien den 17 november i år valde en ny president, Georgi Margelasjvili. Då skrev Bildt på sin blogg, att obildade landsbygdsbor, överlevande sovjetnomenklatura och den reaktionära ortodoxa kyrkan inte ”hängde med i svängarna” när den ”kraftfulle, imponerande” Saakasjvili moderniserade sitt efterblivna land.

Tomas de Waal, en av västvärldens kunnigaste bevakare av Sydkaukasus, ger i den amerikanska tidskriften Foreign Affairs, en annorlunda bild. Han refererar till en opinionsmätning strax före presidentvalet, som visade att 57 procent av georgierna tyckte illa om Saakasjvili. Endast 15 procent gillade hans fögderi. Dessutom hade Saakasjvili-regimens ”okonventionella” moderniseringsmetoder ”förvandlat Georgien till en polisstat”.

Sådant, underbyggt av rapporter från människorättsorganisationer, tycks dock inte spela någon roll för Sveriges utrikesminister. Trots att vi lever i en tid då brott mot mänskliga rättigheter betraktas som en global angelägenhet pläderar Bildt mot rättslig granskning av Saakasjvilis agerande.

I sin blogg varnar Bildt för ”en hämndens politik och fängslande av tidigare makthavare”. Den 6 november gick han ut i Radio Liberty och slog larm om att ”det finns risk för politisk hämnd i Georgien”. Och han berättade för reportern att han varnat premiärministern Ivanisjvili att dra i gång en process mot Saakasjvili, eftersom Georgiens utrikespolitik skulle ”fastna i denna fråga under åratal framöver och påverka utvecklingen av landet”.

Det låter som ett hot. Men är det inte rimligt att en regim som skapat en polisstat utsätts för rättslig granskning?

Faktum är att Georgiens rättsapparat, trots Bildts hot, sedan ett drygt år försöker göra sitt jobb. Åklagare har förhört 6 156 personer för att utreda missbruk av statsmakten och penningtvätt. 35 före detta centrala befattningshavare är åtalade, därav 14 i häkte.

Bland de häktade finns förre inrikes- och premiärministern Merabishvili och förre justitieministern Alakhaia. Saakasjvili själv då? Å ena sidan har Ivanisjvili visat olust inför möjligheten att ha Saakasjvili i fängelse. Å andra frågar han, om det är sannolikt att chefen skulle ha rena händer när hans närmsta medarbetaren uppenbart inte har det.

Nyligen publicerade den georgiska tidningen Georgian Times en artikel med rubriken ”Fem fall som kan föranleda arrestering av Saakasjvili”. Det gäller dels ett par fall där regimen påstås ha beordrat utomrättsliga avrättningar, dels anklagelser om olaglig vapenhandel och dels de rättsövergrepp som begicks när kampen mot korruptionen genomdrevs med så ”okonventionella” metoder att Georgiens fängelser blev överfyllda.

Men framför allt gäller det premiärminister Zurab Zhvanias mystiska död.

Zhvania utgjorde tillsammans med Saakasjvili och Nino Burjanadze (i opposition sedan åtskilliga år) Rosenrevolutionens ledartrojka. ­Zhvania dog dock redan i början av 2005 i en påstådd olyckshändelse med ett koloxidläckande värmeelement. Få georgier har trott på detta, samtidigt som kommentatorerna berömt Zhvanias pragmatism och försäkrat att han skulle ha handlagt relationerna med Ryssland annorlunda.

Zhvania var förvisso Europavän, men han var inte nöjd med att Georgien bytte överförmyndare, från Ryssland till USA. Han ville maximera det georgiska självbestämmandet. Saakasjvilis hätskt antiryska politik hade aldrig varit möjlig med Zhvania som premiärminister. När det nu framkommer nya fakta som kullkastar teorin om en koloxidolycka, vore det förstås naturligt att granska vem som kan ha vunnit på Zhvanias död och haft möjlighet att mörda honom så att det ser ut som en olyckshändelse.

Carl Bildt har sedan drygt tio år upprättat en unikt intim relation med Saakasjvili. Nästan varje år har Bildt dykt upp i Tbilisi och försäkrat Saakasjvili att han har Sveriges, EU:s, ja hela västvärldens fulla stöd. Bildt har envetet försökt stödja sin vän trots alla varningsrapporter.

En rapport visar till exempel att regimen, trots hög placering på diverse frimarknadsindex, inte lyckats försörja befolkningen på rimlig nivå. Vin, mineralvatten och andra livsmedel som efter regimskiftet i Tbilisi åter strömmar in i Ryssland är den viktigaste förklaringen till att det enorma underskottet i handelsbalansen nu minskar, vilket gör att man börjar röra sig bort från den överkonsumtionsekonomi som skapats av västliga bidrag.

Nu ska det bli satsning på att återskapa en modern variant av den industri som gjorde Georgien till Sovjetunionens maskinsmedja, men som sedan länge står och rostar.

Efter presidentvalet 2008, då Saakasjvili återvaldes, avfärdade Bildt den georgiska oppositionens valfuskmisstankar som ”ett sabotage mot ett val den inte kunde vinna”. Fem dagar senare konstaterade OSSE:s representant att valet kännetecknats av ”massivt fusk”. Sveriges Tbilisiambassadör hemkallades som straff för att han yppat liknande tankar. Ossetienkriget senare samma år var enligt Bildt en rysk aggression efter mönster av Hitlers erövringskrig, trots att EU:s så kallade Tagliavinirapport fastslog att det var Georgien som hade börjat genom att beskjuta Sydossetiens huvudstad Tskhinvali.

Inför parlamentsvalet 2012 raljerade Sveriges utrikesminister med ”de underliga signaler som kommit från den mångmiljardär som plötsligt gjort sig till oppositionsledare.” Efter valet antydde Bildt att Ivanisjvili vunnit genom valfusk, medan andra europeiska observatörer betecknade valet som det dittills korrektaste. Bildt berömde förloraren, betecknade valsegraren som ”den lite märkliga politiska rörelsen Georgiens Dröm” och utropade: ”Skulle man göra försök att åtala eller arrestera Mikhail Saakasjvili efter det att han i konstitutionell ordning efter valet lämnat ifrån sig presidentämbetet skulle det omedelbart riskera att försätta Georgien i samma situation som Ukraina.”

I ett annat blogginlägg hette det att Saakasjvili ”är utan tvivel en av den postsovjetiska erans och det postsovjetiska områdets intressantaste och betydelsefullaste personer”. Bildt hyser uppenbarligen stor beundran för denne envåldshärskare, som körde över rättsväsendet, regerade med dekret och ”direktaktion” i stället för med lagar.

Per Gahrton är före detta EU-rapportör om Sydkaukasus och författare till Georgia – pawn in the new Great Game (Pluto 2010).

Per Gahrton