Förbannade kufar!
Magnus Edlund om näthat, rasism och sexism inom nördkulturen
När man öppnar ett gammalt igenbommat källarförråd så vet man aldrig vad man kommer att hitta. Kanske en låda med gamla viner, en antik byrå eller någons cykel. Det enda man kan vara säker på är att förutom eventuella bortglömda klenoder så kommer där finnas en jäkla massa spindelväv, råttspillning och gamla cigarettfimpar. Kanske till och med en död skata eller en trave fuktskadade porrtidningar.
Ovanstånde är en krystad metafor för vad som hänt med nördkulturen de senaste 15 åren.
”Nördkultur”, vad är det?
Jo, det är ett slarvigt namn på en rad olika intressen som fram tills helt nyligen bara varit en angelägenhet för en liten skara entusiaster. Till exempel rollspel, tv-spel, superhjältar, fantasy, science fiction, skräck, bräd- och figurspel.
Nördar har ägnat sig åt sitt, och omvärlden har skitit i vilket.
Ungefär samtidigt med it-bubblan i slutet av 90-talet blev det plötsligt trendigt att vara nörd. Att kunna göra saker med en dator blev ett sätt att tjäna storkovan och hobbyer som tidigare lett till mobbning blev mainstream.
Biograferna fylldes med superhjältar och hober, och tidningarna med rubriker av typen ”Nu tar nördarna över Hollywood” och ”Nördarnas revansch”.
Allt gott så långt, jag är helt klart en förespråkare för fler drakar i offentligheten. Problemet är att när man tar med sig den metaforiska familjeklenoden ut ur den metaforiska källaren så får man även med sig flera lager av den metaforiska spindelväven.
Med nördkulturen kom hatet.
Nördars ilska är ett så etablerat fenomen att det till och med har ett eget namn, nerd rage. Tidigare, när folk i allmänhet inte ägnade Star wars, Batman eller vad det nu må vara en tanke, flammade nördilskan mest upp i interna gräl. Har balrogen i Sagan om ringen egentligen vingar? Går det att dra ett långsvärd om man har det fastspänt på ryggen? Är Kirk en bättre kapten än Picard i Star trek?
Livslång vänskap har krossats för mindre.
I takt med att nördkultur började konsumeras och diskuteras av en bredare allmänhet riktades ilskan utåt. Ett tidigt exempel är när Dagens Nyheters Johan Croneman blev mordhotad efter att ha recenserat Star Wars: Episod I Det mörka hotet (1999), och sedan dess har det bara blivit värre.
När bloggerskan Anita Sarkeesian nyligen analyserade hur kvinnor skildras i tv-spel så utsattes hon för så mycket förföljelse och hot om lemlästning och våldtäkt att hon var tvungen att fly sitt hem.
När spelkonstrukören Zoe Quinns expojkvän anklagade henne för att ha varit otrogen med en journalist, hängdes hon ut på nätet med personuppgifter, adress och till slut även nakenbilder.
När Nöjesguidens Angela Larsson ifrågasatte varför sommarpratande Youtube-fenomenet PewDiePie inte kritiserades för sin rasistiska och sexistiska jargong så dröjde det inte länge innan våldtäktskommentarerna ramlade in.
I de här exemplen handlar det så klart om ytterligare en manifestation av det kvinnohat som ligger som en vattenskada i samhällets fundament, men det är inte hela förklaringen.
När jag själv kritiserade trailern till den nya Hobbit-filmen på nöjessidorna i den här tidningen så hotades jag med stryk av upprörda tolkieniter. Jag har även blivit näthatad, hotad och idiotförklarad för att jag uttryckt den kontroversiella åsikten att omslaget på rollspelsboken Wholgoor (Lancelot games, 1990) kanske är lite väl gubbsjukt.
Det krävs inte mycket för att väcka nördarnas vrede, och de mer rättshaveristiskt lagda hittar alltid nya metoder att sätta dit sina motståndare. I veckan tog datorföretaget Intel ner sina annonser på spelsajten Gamasutra. Anledningen? De hade översvämmats av e-post efter att Gamasutra publicerade en krönika som kritiserade den rådande, mansdominerande, kulturen i spelvärlden.
Utåtagerande ilska är helt enkelt en del av kulturen. Det ingår i självbilden att bli indignerat förbannad när någon tycker annorlunda än en själv. Man koketterar med det.
I dag har detta blivit ett problem, på riktigt, men för att förstå varifrån det kommer krävs lite bakgrund.
Traditionella nördintressen har en olycklig sak gemensamt: Historiskt sett så har i princip all kritik mot dem varit spektakulärt okunnig.
80-talets videovåldsdebatt var moralpanik i ordets renaste bemärkelse. Kritiken mot rollspel på 90-talet hade starka frikyrkliga förtecken. 00-talets debatt kring dator- och tv-spel karaktäriserades av att motståndarna knappt tycktes förstå vad en dator var för något.
Få saker skapar gemenskap som yttre angrepp, och många nördar avfärdar numera reflexmässigt all kritik som nonsens. Även om den är legitim.
Nu syns plötsligt allt gammalt skräp tydligt, och för första gången har nördkulturen börjat få kritik från de egna leden. Och det finns mycket att kritisera. I decennier har sexism, rasism och våldsfetischism fått härja ostört, och många vill uppenbarligen att det ska förbli så.
I Svenska Dagbladet jämför Marcus Prifts nördar med fotbollssupportrar och skriver att båda kulterna är exempel på machofrizoner under attack. Tv-spel, rollspel och andra nördfenomen har varit platser där män kunnat strunta i den yttre världens krav på jämställdhet och delad föräldrapenning och när dessa sakta men säkert försvinner blir reaktionen våldsam.
Lägg till det faktum att många nördar identifierar sig så starkt med sina intressen att det inte längre finns någon skillnad mellan att säga ”Chewbacca är löjlig” och ”Du är löjlig”.
Det vi har att göra med nu är i grunden ett paradigmskifte. Den gamla dammiga källaren håller på att rensas ut, men de som vant sig vid att leva bland råttspillning och mögel kämpar emot. Det är förbannat tragiskt att de i sin iver att bevara en redan död kultur skadar människor som Sarkeesian och Larsson – kvinnor är alltid det första målet för de hatiska nördarna – men i slutänden kommer de att fasas ut och försvinna.
Lampan är tänd. Nu gäller det bara att vi alla hjälps åt att skura rent det där källarförrådet så fort som det bara går.