Som knark för krisande män
Kopior på den brittiska tv-serien The Trip har det senaste året vandrat mellan händerna på fyrtioårskrisande män som vore den en ännu inte narkotikaklassad drog införskaffad på internet.
Diskret, lite upphetsat och med storögda blickar av samförstånd.
– Det här är bra skit.
The Trip gör nämligen fyrtioåriga män höga på sina existentiella bekymmer i flera veckor. Även om de psykoaktiva ingredienserna (livskris, begynnande flintar, improviserad dialog och roliga röster) är äldre än själva Woody Allen är blandningen ny och extremt effektiv.
Komikerna Steve Coogan och Rob Brydon reser i en svindyr Range Rover genom norra Englands bergstrakter för att recensera gastro-pubar åt tidningen The Observers månadsmagasin. Bägge spelar ungefär 25 procent överdrivna versioner av sig själva.
Brydon är nybliven småbarnsfar, en lagom framgångsrik tv-panelsdeltagare som ständigt utbrister i tvångsmässiga imitationer av Michael Caine, Anthony Hopkins, Sean Connery, Al Pacino och Liam Neeson. Coogan är en frånskild, parodiskt självupptagen skådis som har svårt att hålla sig från kokainet och sexuella erövringar.
Ingen av dem har något intresse av mat. Och mellan portionerna med saltinbakad kålrabbi, lök-aska, lövcocktails, tryffeltorsk och besök på oinspirerande sevärdheter i Coleridges fotspår, tuppfäktas de om karriären, privatlivet och framför allt humorn.
Det här låter kanske exakt som filmen Sideways uppstekt i brittisk ironi, men det är en orättvis jämförelse. Coogan och Brydon har jobbat länge på de ironiska versionerna av sig själva. Första gången de dök upp var i regissören Michael Winterbottoms försök att filmatisera den satiriska 1700-talsklassikern Tristram Shandy, 2006.
Filmen som har premiär i dag är bara en omklippning av tv-serien och humorsajten The Onion har sågat den med argumentet att den helt enkelt borde ha varit roligare.
Det stämmer. Filmen har visserligen tajtat till dialogen, men tajmingen är fortfarande inte sylvass, replikerna inte odödliga. Men det är det som gör The trip både vacker och briljant.
Det här är en film om män som b o r d e vara roliga. Och därmed sätter Brydon, Winterbottom och Coogan ner flaggan på hittills outforskat manskristerritorium. Det är bromance utan muskler, ryggdunkar och kärva tårar. En komedi om män som vill vara skojiga.
Den publik som fortfarande går på bio kommer att svälja The Trip lika girigt som en pilgrimsmussla dränkt i sparrisskum. Få saker har ju upptagit medelklassens uppmärksamhet de senaste åren som just överdrivet avancerad matlagning och manlighetens kris.
